Det är ett synnerligen anmärkningsvärt synsätt som förs fram i Svenska Dagbladets ledare publicerad 26 september som Peter Wennblad låtit skriva. Vi förvånas inte över skribentens ståndpunkt i sak men desto mer över de påståenden som inte bidrar till annat än ökad polarisering
Wennblads argumentation visar med all tydlighet att han bortser från både från fakta och den livssituation som många renskötare idag befinner sig i. Vardagsrasism och grundlösa påståenden som att samebyarna lägga krokben för alla industriprojekt är idag näst intill ett normaliserat tillstånd.
Allt för ofta ser vi hur det utövas olika typer av påtryckningar när delar av majoriteten inte ”får” som den vill, ett tydligt exempel är den medierapportering avseende fjällturismen i Jämtland som den senaste tiden präglat media såväl nationellt som lokalt.
Wennblads sätt att resonera bygger på synsättet att majoriteten och de som genererar en större ekonomisk vinst ska ha mer att säga till om än den lilla gruppen renskötare. Men det är just det mänskliga rättigheter handlar om. Att ge skydd för andra intressen och mindre grupper. Svenska staten har hittills valt att inte följa urfolksrättens krav och har inte heller stärkt samernas markrättigheter i någon större omfattning. Detta beror främst på vanföreställningar i likhet med de som Wennblad för fram, om vad detta skulle innebära på nationell nivå. Att vi inte kommit längre är något som SSR beklagar.
Däremot är det faktiskt fråga om att hantera gamla oförrätter – med beaktande av centrala rättsprinciper om rättssäkerhet och transparens. Det är utifrån dessa principer som dessa historiska, felaktiga och stundvis rasistiskt grundade politiska beslut ska adresseras.
Sveriges riksdag och regering redan år 1977 uttalade att samerna är ett urfolk. Alltsedan dess har det rått och råder fortfarande delade meningar politiskt om vad detta i praktiken innebär på nationell nivå. Motståndarna till att samebyarnas rättigheter och framför allt rättigheter knutna till land och vatten stärks brukar, precis som framförs i artikeln, påstå att samebyarna skulle stoppa utvecklingen, eller som i det här fallet hindra genomförandet av den svenska klimatpolitiken. Detta är inget annat än en feltolkning eller möjligen okunskap om vad samiska rättigheter i realiteten är. Den internationella rätten lägger fast att urfolk ska ha ett reellt inflytande över land och naturresurser inom de områden de nyttjar. Det kan innebära medbestämmande i olika former och ett starkare inflytande när myndigheter fattar beslut om hur marken ska användas. Att påstå att samebyarna skulle hindra genomförandet av Sveriges klimatpolitikär en stark överdrift som saknar grund. Vi och många med oss menar motsatsvis att den kunskap urfolk har om förvaltning av naturresurser är en del av lösningen.
Wennblads resonemang om att samebyarna ”getts möjlighet att flytta fram sina juridiska och politiska positioner” känns väldigt främmande och skrämmande i en demokrati. Samerna, renskötande eller icke-renskötande, har aldrig i historien varit i en position att påverka regeringens politiska beslut och den lagstiftning som rör samiska frågor. Det senaste exemplet på detta är Renmarkskommitténs delbetänkankande, utredningen handlar inte om att ge renskötarna några rättigheter som ingen annan har, utan att utreda de rättsliga förutsättningarna för den ordning som gäller idag. Trots att de juridiska analyserna tydligt visar på att samebyarna har rätten att upplåta så väljer kommitténs ledamöter att inte lägga fram något förslag som går i den riktningen.
Avsaknaden av politiska lösningar har medfört att samebyarna vänt sig till rättsväsendet för att tillvarata sina rättigheter. Att enskilda ska kunna vända sig till domstol är en av grundpelarna i en demokrati och något vi alla måste värna om.
Vi kommer aldrig att acceptera att okunskap och oriktiga påståenden används för att öka motsättningarna och konflikterna mellan oss och andra grupper. Särskilt inte när detta görs på bästa plats i en av landets största tidningar. Även ledarsidor måste sätta gränser för hur samernas situation beskrivs.
SSR vill avslutningsvis uppmana alla i det offentliga rummet att inte bidra till att blåsa upp och polarisera debatten. Idag är det svårt att hitta lösningar på problemen som staten på så många sätt bidragit till och som lett till de konflikter som idag finns i de norra delarna av Sverige om markanvändningen.
Matti Blind Berg Jenny Wik Karlsson
Förbundsordförande Förbundsjurist
