Om SSR

SSR är en politisk obunden intresseorganisation för renskötseln och samiska näringslivs- och samhällsfrågor. Organisationens syfte är att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötseln och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling.

SSR är ett demokratiskt organ och representerar samer anslutna till samebyar eller sameföreningar. Riksförbundet uppgifter är fastställda av Landsmötet i dokumentet Njunjuš.

“Vi samer har ärvt landet, vattnet och förutsättningarna för att bedriva renskötsel, jakt, fiske och annan markanvändning i Sápmi av våra förfäder. Vi samer ser landskapet och människan som en helhet, där vi bygger vårt förvaltande på tanken att vi förvaltar mark och vatten åt våra barn. Detta ställer krav på oss att vi ska förvalta den väl. Vårt bruk av mark och vatten har sitt avstamp från ett hållbart helhetsperspektiv. Med en stark och livskraftig renskötsel stärks plattformen för kulturen som därmed får större möjligheter att bevaras och vidareutvecklas. Kulturen och renskötseln är sammankopplade och klarar sig inte utan varandra. De befinner sig i ett ömsesidigt förhållande till varandra. En stark och livskraftig renskötsel och kultur är öppen för förändringar. Vi ser rennäringen som en av de viktigaste grundstenarna för den samiska kulturen.”

Ur Njunjuš

Konstnär: Emma Fox Sandberg

Konstnär: Emma Fox Sandberg

Dálvi | Dálvve | Dálvvie | Daelvie

dec- mar

Renarna har nu delats upp i mindre sijdor (vintergrupper) som hålls åtskilda och flyttar mellan olika betesmarker under vintern. Nere på vinterlandet betar de olika vintergrupperna främst i barrskogsområdet. Betet består till största delen av olika lavar och bärris. Renen är väl anpassad till arktiskt klimat. Vinterpälsen är tät och består av bottenull och långa luftfyllda täckhår. Renen kan spara både vatten och energi när det är kallt.

Tillgången på vinterbete beror inte bara på arealens storlek och lavförekomst utan i första hand på betets tillgänglighet. Vinterbetet är en flaskhals för rennäringen. De stora problemen är krympande betesmarker, intrång och rikliga snömängder samt nedisning av betesmarkerna eller hård skare. Snöförhållandena försämras på grund av stora kalhyggen med ogynnsam snökonsistens och förstört och skadat lavtäcke. Bristen på hänglavar gör att näringsbristen för renen kan bli akut när markbetet blir oåtkomligt. I sådana situationer sätter renägarna in nödutfodring för att förhindra en omfattande rendöd.

Vinterbetsmarkerna är oftast inte sammanhängande, utan sönderstyckade genom diverse ingrepp som kalhyggen, vägar, järnvägar, flygfält, militäranläggningar samhällsbyggen m m. Det är ofta nödvändigt att flytta mellan olika betesmarker. Renskötarens jobb under vintern är att bland annat kantbevaka renhjorden och skydda den från rovdjur.

Konstnär: Britta Marakatt-Labba

Konstnär: Britta Marakatt-Labba

Vårvinter

Giđđadálvi | Gidádálvve | Gïjrradálvvie | Gïjredaelvie

feb – mar

I mars – april månad sker flyttningen från vinterbetsområdet till vår- och kalvningslandet i fjällregionen. Skogssamerna flyttar till sina kalvningsland i skogsområdet.

Tidpunkten för flyttningarna varierar beroende på snö- och betesförhållandena.

Vajorna drar villigt iväg till deras gamla kalvningsplatser. Fjällrenarna söker sig till sina kalvningsplatser på lågfjällets sydsluttningar eller i den glesa fjällbjörksregionen där tidigt finns barfläckar. Födan består mest av lavar. Tillgången på hänglav är mycket viktig eftersom markvegetationen inte är tillgänglig på grund av vårvinterns skare.

Konstnär: Tomas Colbengtson

Konstnär: Tomas Colbengtson

Vår

Giđđa | Gidá | Gïjrra | Gïjre

april – maj

I maj föds renkalvarna. Vajorna söker sig till sydlägen där tillgången till bete är god och där snön smälter undan tidigt så att ny växtlighet kan komma upp snabbt. Vajorna kalvar i regel på samma tid och samma plats år efter år. Terrängen bör vara småkuperad och skyddad från vind.

Vajan föder årligen en (1) kalv som väger 4-6 kg. Fjolårskalven stöts bort strax före eller i samband med kalvningen. Under den här tiden består betet av en blandning av lavar, gräs, örter och löv.

Kalvningstiden är mycket känslig ur störningssynpunkt eftersom vajan lätt kan lämna den nyfödda kalven om det är för mycket störningar.

Konstnär: Lena Stenberg

Konstnär: Lena Stenberg

Vårsommar

Giđđageassi | Gidágiesse | Gijrragiessie | Gïjregiesie

juni

Efter kalvningen kommer en lugn period för såväl renen som renskötarna. Renen söker sig nu till björkskog, myrmarker och bäckdrag där grönskan kommer tidigt. För skogssamerna är våtmarkerna viktiga. Försommaren är något av en återhämtning- och uppbyggnadsperiod för renen. Den får beta i lugn och ro fram till den tid då värme, mygg och insikter infinner sig.

Ett bra försommarbete innebär att de vuxna renarna snabbt kan återhämta vad de tappat i vikt under vintern. För renskötaren är detta en tid för byggnads- och reperationsarbete av arbetshagar, byggnader och andra renskötselanläggningar.

Konstnär: Inga-Wiktoria Påve

Konstnär: Inga-Wiktoria Påve

Sommar

Geassi | Giesse | Giessie | Giesie

jun-jul

Nu drar renarna upp mot högfjället eller ut på vidder där värmen och insekterna är mindre besvärande. Renarna är speciellt känsliga för kormflugor och svalgbromar. Det är två insekter vars larver har renen som värddjur.

I slutet av juni börjar renskötarna samla ihop renarna till kalvmärkning. Det är en hektiskt tid för renskötaren som under flera sommarveckor får vända på dygnet eftersom kalvmärkningarna i huvudsak sker på kvällen och natten då det är som svalast. Arbetet med samlingar kan ta flera dagar beroende på väder och vind.

Renarna är oftast spridda över stora områden och i vissa områden samlas de ihop till fots och i vissa fall med hjälp av olika transportmedel. Samebyarna har flera kalvmärkningshagar på olika platser som används vid olika tidpunkter beroende på varifrån renarna samlas. I rengärdet följer kalven vajan. Det är därför lätt att se vem som äger kalven. Man fångar kalven och märker den. Märket består av olika kombinationer av snitt i renens öron. Varje ägare har sitt renmärke.

Konstnär: Lena Kuoljok Lind

Konstnär: Lena Kuoljok Lind

Höstsommar

Čakčageassi | Tjaktjagiesse | Tjakttjagiessie | Tjaktjegiesie

aug

Renarna betar i björkskogen och på myrarna. De har fortfarande god tillgång till grönbete och äter löv, gräs och örter. Renen är också mycket förtjust i svamp som är rik på protein och fosfor.

Perioden från slutet på juli och framåt är en viktig uppbyggnadsperiod. Renarna bygger nu upp muskelmassan och det fettlager som är viktigt för att den ska överleva vintern. Det är viktigt att renarna får betesro under den här tillväxtperioden eftersom den är helt avgörande för renens möjlighet att överleva en kärv och hård vinter. I senare delen av augusti, före renarnas brunstperiod, börjar man samla in sarvarna (hanrenarna) för slakt. De är nu stora och feta efter sommarens bete. Renens brunsttid börjar under senare hälften av september månad och sarvslakten måste vara avklarad före dess.

Konstnär: Maj-Doris Rimpi

Konstnär: Maj-Doris Rimpi

Höst

Čakča | Tjaktja | Tjakttja | Tjaktje

sep – okt

Skogsrenen befinner sig alltid i skogen men fjällrenarna finns nu i huvudsak i lågfjällregionen. Med frostnätterna under sensommaren försämras näringshalten i betet. Renen gräver upp underjordiska delar från vattenklöver och andra örtväxter. I oktober påverkar den första snön renarnas val av betesväxter och de betar främst olika marklavar. I senare delen av september är sarvslakten avslutad. En fullvuxen sarv kan strax före brunsten uppnå en vikt mellan 100 -150 kg. Sarvarna förbrukar därefter i stort sett all kroppsfett och även en betydande del av muskelmassan under brunsttiden som varar normalt mellan 2 – 3 veckor. Under den tiden får renarna sköta sig själva. Det är en lugn period för renskötaren, som nu har tid över till husbehovsfiske och annat som behöver göras i rennäringsföretaget.

Konstnär: Per Enoksson

Konstnär: Per Enoksson

Höstvinter

Čakčadálvi | Tjaktjadálvve | Tjakttjadálvvie | Tjaktjedaelvie

nov – dec

Den här perioden börjar när frosten och snön kommit för att stanna. Renarna söker sig nu till betesmarker med kvarvarande grönska, gräsrika skogsområden och myrar. Detta bete utnyttjas så länge snötäcket är under 30 cm och innan den starka vinterkylan sätter in. Renarna övergår sedan gradvis till lavbete. Nu börjar renarnas vandring mot vinterbeteslandet. Under förvintern samlas renarna för skiljning  och för slakt. Huvuddelen av höstslakten sker i november – december. Kalvarna väger då mellan 30 – 50 kg. även vajorna når sin högsta vikt i november.

Efter slakten består “vinterrenhjorden” till uppemot 75 % hondjur. Nu börjar också en del samebyar att dela upp renarna i vinterbetesgrupper. Byns renar samlas i en skiljningshage. Där skiljer varje familjegrupp ut sina renar och drar dem till sin särskilda hage. De flyttar sen med sina renar till respektive vinterbetesområde.

Samernas organisationshistoria är en del av den frigörelseprocess som tog fart i slutet på 1800-talet. De samiska organisationssträvandena hade en varm tillskyndare i Carl Lindhagen, Stockholms borgmästare och omstridd vänsterpolitiker. Han var från första början väl insatt i samefrågorna sedan de år på 1890-talet då han utrett grunderna för en ny renbeteslagstiftning.

I två av hans många samevänliga motioner till riksdagen föreslog han 1920 och 1930 en egen samisk representation i riksdagen. Redan 1937 föreslog han en fast organisation av samernas landsmöten. Motionerna till riksdagen hade i stort kommit till genom ett nära samarbete med samernas egna företrädare. Dessutom hade Lindhagen i motionen 1937 skickat med bilagor i form av urklipp ur Samefolkets Egen Tidning.

I den frigörelseprocess som senare började bland samerna kom Torkel Tomasson att spela en stor roll. I Samefolkets Egen Tidning skrev bland annat Torkel Tomasson och Gustaf Park att samerna skulle ha rätt att ha en egen representant i riksdagen och att lagen skulle ändras så att samerna själva kunde utse ordningsmän och lappfogdar.
Synen på samerna och minoritetsfrågor var mycket negativ i början på 1900-talet. Riksdagsman Carl Lindhagen fick dock genom sitt engagemang och insikt i samiska frågor och rättigheter, riksdagen att intressera sig för dessa problem.

Den ökade inflyttningen av människor till norra Sverige kring sekelskiftet och den ökande konkurrensen om resurserna, där samerna ofta drog det kortare strået, gjorde att en del samer förstod att för att kunna göra sina röster hörda så måste samerna gå samman. Det gällde att hålla ihop, för som ensam var man också maktlös. Det är på sydsamiskt område som de första stegen till organisering tas. Där var sammanstötningarna med nybyggare större än i norr och man hade i högre grad fått erfara förlusten av land och vatten, när de behövdes till ett hemman eller något annat ändamål som myndigheterna ansåg som mer viktigt än rennäringen. Många samer hade därför försökt insyna sitt skatteland som nybygge för att få behålla det, men många hade också misslyckats.

I början på 1900-talet träder en kvinna fram för att försvara samernas rättigheter: Elsa Laula var född i Tärnaby och dotter till en renskötare. Hon hade själv erfarenheter av landtvister, när hennes familj förlorade sitt skatteland i samband med att fadern dog.

Elsa Laula hade förtroende hos sina fränder i bygden när hon skrev till Kungl. Maj:t om de besvär som samerna i hennes trakt hade. Hon tog också initiativ till att bilda den första samiska riksorganisationen i Sverige: Lapparnas Centralförbund, 1904. Det var vid en vistelse i Stockholm, som bildandet ägde rum. Föreningen skulle arbeta för att “söka bättra lapparnas ställning i ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende… att söka bevaka och understödja lapparnas rätt i tvistemål samt i öfrigt medverka till spridandet av välmåga i Lappmarken”.

Centralförbundets tid blev dock kort, redan efter några år tynade föreningen bort, men samerna hade tagit ett första steg mot en gemensam intresseorganisation. Elsa Laula hade samma år kommit ut med en kampskrift: “Inför lif eller död. Sanningsord i de lapska förhållandena”. Där tog hon upp viktiga frågor för samernas framtid och liv. Frågor som äger sin giltighet än idag. Hon pekar framför allt på att samerna borde ha äganderätt till sina skatteland och ha rätt till fast jordbruk I skolfrågan, ansåg hon, att samebarnens undervisning var bristfällig och skolgången allför kort, därmed fick de en sämre undervisning än de svenska barnen.

Elsa Laula var också med om att starta sameföreningar i Norge. Dessutom lyckades hon få kustsamerna i norr att bli intresserade av samernas nationella och politiska situation. Förnorskningspolitiken hade ju drabbat dem hårdast. Tillsammans med samiska förkämpen Daniel Mortenson kallade hon till det första samiska Landsmötet, den 6:e februari 1917, i Trondheim. Mötet blev en stark samisk manifestation mot myndigheter och förtryck. På mötet deltog även samer från Sverige.

Elsa Laulas hälsningsanförande inför Landsmötet 1917 är en kampskrift för ett gemensamt samisk agerande:

Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingen går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva hava vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. Idag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna”

Den första sameföreningen i Sverige bildades år 1904. Det var Fatmomakke sameförening som några år senare fick namnet Vilhelmina – Åsele sameförening. Föreningens målsättning var att arbeta för att förbättra samernas ställning i samhället i stort. Den drivande kraften var Torkel Tomasson som grundade Samefolkets Egen Tidning år 1919. Föreningens verksamhet var framgångsrik och skapade bättre möjligheter för samerna att verka som folkgrupp. Den var också en viktig skola föreningsteknik och hur man uppträder offentligt.

Det första samlade steget mot en samisk riksorganisation på svensk sida togs 1918. Vilhelmina-Åsele sameförening kallade till landsmöte i Östersund för att diskutera samernas bosättningsfråga, renbeteslagen och skolfrågan. Landsmötets huvudtalare var Torkel Tomasson och den samiska prästen Gustaf Park. Båda två kritiserade statens samepolitik och tryckte på nödvändigheten av en samisk kamporganisation. Den skarpaste kritiken riktades mot statens uppbyggnad av “lappfogdesystemet” som skulle övervaka samerna och renskötseln.
Landsmötet i Östersund beslutade också att stödja “Lapparnas Centralförbund” och försöka få fart på verksamheten.

Alla som offrat tid och arbete för att bilda en slagkraftig samisk riksorganisation upplevde en stor besvikelse när “Lapparnas Centralförbund” på grund av ekonomiska svårigheter tvingades lägga ned verksamheten 1923. Det påverkade också de enskilda sameföreningarna som lade band på sitt arbete och många lade helt ned sin verksamhet. 1937 sammankallade dock Arjeplogs sameförening på initiativ av Gustav Park till ett nytt landsmöte i Arvidsjaur.

Vid denna tid var det statliga lappväsendet fullt utbyggt och från dess sida gjordes allvarliga försök att styra detta landsmöte. Man försökte även misstänkliggöra Park och Tomasson bland samerna, men trots lappfogdarnas försök att stoppa landsmötet infann sig 316 samer från Idre i söder till Karesuando i Norr. Landsmöte fick en stor betydelse eftersom det var första gången samerna enhälligt angrep lappväsendets ställning som myndighet över samerna. För den fortsatta samiska frigörelseprocessen spelade det en mycket stor roll. Landsmötet i Arvidsjaur beslutade också att bilda en samisk riksorganisation.

Trots de här tidigare initiativen dröjde det ännu ett tag innan organisationsarbetet tog fart. Först bildades “sällskapet Sameätnam”, 1944, som inriktade sitt arbete på kulturfrågor och bildning med särskild tonvikt lagd på sameslöjd. Ett flertal lokala sameföreningar bildades och 1948 hölls ett “Landsmöte” i Arvidsjaur efter ett nytt initiativ av Gustav park. Arvidsjaurmötet tillsatte en interimstyrelse som fick i uppgift att kalla till ett möte för att bilda en riksorganisation.

Två år senare, 1950 i Jokkmokk, bildades då Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Drivande bakom bildandet av SSR var organisationspioniären och prästen Gustaf Park som också blev vald till riksorganisationens första ordförande.