Igår den 21 augusti startade årets licensjakt på björn med en ökad tilldelning i princip varje län. Hur många björnar som får skjutas under jakten baseras på björnpopulationens storlek. Björnstammen i Sverige ligger långt över det referensvärde som staten angett, med andra ord är inte björnens bevarandestatus hotad.
I takt med att björnpopulationen ökar så ökar också förlusterna av ren. Många av SSR:s medlemmar står nu återigen inför faktum att många kalvar under sommaren har dödats av björn. Detta är inte unikt för i år. SSR har ställt krav och kräver fortfarande en kraftig reducering av björnstammen. SSR har påtalat detta flertalet gånger för ansvariga ministrar samt ansvariga myndigheter utan att något skett.
I takt med att björnstammen ökat borde rimligen också även ersättningen för skador och förluster orsakade av björn öka. Så är dock inte fallet! Dagens ersättningssystem är detsamma som när det inrättades 1996, både till form och ersättningsnivå. Ersättningen har varken höjts eller indexuppräknats de senaste 25 åren, vilket måste vara unikt på många sätt.
– Björnersättningen utbetalas på grund av skada på egendom, renen. Det rör sig således om skadeersättning. Genom att inte betala ut full ersättning berövas samebyarna, d v s enskilda renägare, sin egendom. När någon berövas egendom måste det finnas någon grund för detta, vilket det inte gör i nuläget. När staten inte ens indexuppräknar ersättningen innebär det faktiskt att ersättningen minskar, säger Jenny Wik Karlsson Förbundsjurist vid Sámiid Riikkasearvi.
– Dagens rovdjursförvaltning är ett stort misslyckande. Att samebyarna och renskötarna år efter år ska behöva förlora så stor del av kalvarna till björn är inte ok. Att samebyarna knappt får någon ersättning för de skadade och dödade renarna är långt ifrån vad man ska behöva tåla, säger Matti Blind Berg, förbundsordförande vid Sámiid Riikkaservi (SSR).
– Idag finns också forskning som tydligt indikerar att det föreligger en sannolik risk för predation, särskilt på renkalv, av björn och att närmare en tredjedel av kalvarna riskerar att bli dödade av björn. Att inte staten tar ett större ansvar och agerar är inte acceptabelt, särskilt mot bakgrund att björnen ligger högt över det satta referensvärdet, säger Jenny Wik Karlsson.
Idag innebär rovdjursförekomsterna inom samebyarna att det redan är svårt att bedriva renskötsel. Dagens rovdjursförvaltning innebär också att över hälften av de renar som varje år ska gå till renköttsproduktion, dödas av rovdjur. Idag är vi långt ifrån den toleransnivå som riksdagen beslutat om för snart 10 år sedan.
– Vi är positiva till att antalet björnar i licensjakten ökar, men det är inte tillräckligt, det krävs fler åtgärder. Vi kräver nu att staten agerar och tar ansvar för rovdjursförvaltningens påverkan på renen, människan och de kostnader och förluster som samebyarna idag får bära helt själv. Ett första steg är att minska antalet björnar och höja ersättningen. Att ersättningsnivåerna står kvar på samma nivåer som 1996 är oacceptabelt, jag tror inte någon tycker det är rimligt att ersättningen inte ens indexuppräknats, avslutar Matti Blind Berg.
SSR kommer återigen begära möte med ansvariga ministrar för att lyfta frågan.
Fakta: Enligt Viltskadeförordning (2001:724) lämnas i mån av tillgång på medel bidrag av statsmedel för åtgärder för att förebygga skada av vilt och för att ersätta skada av vilt (1 §). Ansvaret för förvaltningen av och kostnaderna för stora rovdjur är i Sverige ett ansvar för staten. Kostnadsansvaret omfattar både förvaltning och ersättning för de skador som de stora rovdjuren förorsakar. Att staten är skyldig att kompensera renägare för den skada statens rovdjur orsakar framgår också av att staten redan idag faktiskt utger ersättning för rovdjursskador på ren. En del att uppfylla sitt ansvar för staten är att säkerställa att samebyn garanteras den ersättning som den enligt lag har rätt till.
