Parasitbehandling av ren

av Antti Oksanen

FÖRORD

Detta häfte baseras på ofta ställda frågor. delvis sådana som jag kommer ihåg från diskussioner med renägare, och delvis sådana som SSR: s forsknings förmedling samlat in. Jag har försökt belysa frågorna praktiskt och förnuftigt, men tyvärr är kunskaperna om renparasiter och parasitbekämpning ännu alltför begränsade för att alla svar ska kunna vara helt tillfredsställande.

Jag är också klar över att presentationen av diverse parasiter som man inte behandlar. kanske inte ens har behandling mot, är ganska lång. Ändå har jag försökt korta ner den till ett minimum. Samtidigt tycker jag att det är väsentligt att försöka återge en helhetsbild av den fantastiska mångfald som existerar i parasiternas fascinerande, om än kanske otäcka, värld. Presentationen av parasiterna kan dock användas mer som en uppslagsdel, och kan också ses som en bakgrund till avsnittet om parasitbekämpning, som har en mer rådgivande funktion.

Ladda ner

Vill du  ladda ner hela “Parasitbehandling av ren” kan du göra det här

PARASITER

VAD ÄR PARASITER?

Parasiter är organismer som lever på bekostnad även annan organism (värddjuret) utan att hjälpa denna. Sjukdomsframkallande bakterier och virus har en parasitisk livsstil. men de kallas ändå oftast inte parasiter. Däremot är många encelliga djur (protozoer), maskar, insekter och kvalster typiska djurparasiter. Typiskt för de flesta parasiter är att de har obligatoriska fri levande stadier i sina livscykler, det vill säga att de måste “mogna” utanför värddjuret innan de blir smittsamma.

ÄR PARASITER ENBART SKADLIGA?

Parasitism är en speciell form av samexistens (symbios). som på sikt ofta har en tendens att förvandlas till kommensalism (den före detta parasiten orsakar inte skada, men inte heller någon nytta för värddjuret) och till och med mutualism (båda får nytta av symbiosen). Denna förändring är ofta bra för båda parter. Värddjuret behöver inte använda sina försvarsmekanismer mot parasiten, och parasiten behöver inte undvika dessa mekanismer (framför allt immunologiskt försvar). Dagens mutualistiska våmprotozoer som hjälper till med nedbrytningen av foderpartiklar hos idisslare var troligen ursprungligen parasiter.

Det kan ibland vara svårt att förstå den komplicerade symbiosens omfattning och urskilja dess inverkan. Ett exempel på detta är den amerikanska vitsvanshjorten som kan ha hjärnmaskar som bara orsakar en lindrig sjukdom hos hjorten. Däremot kan andra hjortdjur – om de betar på samma område som vitsvanshjorten och blir smittade – ofta få dödliga sjukdomar av samma hjärnmask. På detta sätt får vitsvanshjorten hjälp av parasiten i konkurrensen om betesresurserna. Därför kan man också fråga sig om hjärnmasken egentligen är en parasit hos vitsvanshjorten, eller om symbiosen mellan vitsvanshjorten och hjärnmasken till och med kan betraktas som i alla fall delvis mutualistisk. Det finns en situation i Norden som lite grann liknar denna, och det gäller renens hjärnhinnemask som är farligare för älg än för ren.

Man kan också tänka sig att en parasit – som tveklöst skadar det individuella värddjuret – ändå kan vara till nytta för hela hjordar, eller renägarna, i vissa situationer, till exempel har norska ekologer upptäckt att löpmagsmaskar begränsar renarnas aptit. Den här begränsningen kan
visa sig vara bra under senvintern, eftersom parasiterna gör att de starkaste individerna inte är lika glupska. På så sätt sparas lavbeten och renägarna kan kanske teoretiskt sett uppehålla större hjordar på bete än de skulle göra utan löpmagsmaskar. Ett annat exempel på nyttan, som renägarna känner väl till, är kormflugornas förmåga att samla renarna. Därmed kan parasiter fungera som rendrängar.

VILKA PARASITER FINNS HOS RENEN?

Parasiter har troligen funnits hos renen lika länge som renen själv existerat. Renar har ungefär samma typer av parasiter som till exempel nötkreatur, får och get. Därutöver har renar även typer av parasiter som helt saknas hos tamboskap. Renar kan också ha en del unika parasiter som inga andra djur har, exempelvis envärdstungmask eller bihålemask Linguatula arctica, vars närmaste subtropiska släktingar har en mer komplicerad livscykel med rovdjur som huvudvärd och växtätare som mellanvärd.

Linguatula aretiea (tungmask eller bihålemask). Denna parasit existerar bara hos ren, som är dess enda värd.

En del parasiter förekommer i mer eller mindre omfattning hos renen. Exempelvis finns korm eller renstyng, Hypoderma tarandi, och svalgkorm, Cephenemyia tarandi, i nästan alla renar i öppet landskap (fjäll). Däremot är de inte riktigt lika vanliga i skogen, kanske delvis på grund av att fullvuxna styngflugor kan ha svårt att finna parningspartners, men troligen mest på grund av att renhjorden är mer spridd i skogsområden. Högarktiska vildrenflockar parasiteras dock inte av styngflugor, eftersom temperaturen är för låg för parasiternas frilevande stadier, både när det gäller utveckling av puppan och flygförhållandena för den vuxna flugan.

Några parasiter är beroende av förekomst aven mellanvärd, exempelvis behöver hjärnhinnemasken en snäcka för att bli smittsam för renen. Man glömmer också lätt de många, men mindre synliga protozoarterna som kan finnas hos så gott som alla renar. Renen har parasiter från de flesta viktiga parasitgrupperna som existerar hos växtätande däggdjur.

Parasiter som man inte har rutinmässig behandling mot Encelliga parasiter – protozoer

Vanligtvis finns ingen anledning att behandla renar mot protozoer. Vid speciella tillfällen kan det dock finnas motiv till veterinärmedicinsk behandling mot protozoer om de orsakar klinisk sjukdom. Men tyvärr är det ofta så att det inte finns någon bra specifik behandling, även om man diagnostiserat parasitsjukdomen.

Trypanosoma-släkten orsakar allvarliga boskapssjukdomar i tropikerna. Parasiterna kallas vektorburna, eftersom de sprids av blodsugande insekter (vektorer). Det finns inget som tyder på att trypanosomer orsakar sjukdom hos renar, även om parasiterna kan vara vanliga. I en finsk undersökning fann man exempelvis att 70 procent av renarna var smittade.

Babesia divergens är också en vektorburen parasit, vars vektor är fästingen. Därför är förekomsten av fästingar nödvändig för parasiten, som orsakar piroplasmos, rödsot. Fästingens utbredningsområde sprider sig numera norrut och fästingar finns redan längs hela Bottenvikskusten och även en bit in i landet (skogssamebyar). Möjligheterna ökar därmed för att även renar kan bli smittade. Experimentellt har man visat att renen är mycket känslig för Babesiainfektion.

Sjukdomen förekomrner också naturligt hos renar i Sibirien, där man sett att deras mjältar sväller upp i samband med sjukdomen. Där rekommenderar man modern kemoterapeutisk behandling (behandling med hjälp av kemiska läkemedel, varav dock ingen är registrerad för ren!), vilket torde vara den rätta behandlingen även i Fennoskandia om sjukdomen skulle börja existera här. I sådant fall gäller det att skaffa veterinärhjälp. Sjukdomen är allvarlig även för nötkreatur, exempelvis för kvigor på strandbete. Djuren får feber, bleka slemhinnor och röd urin på grund av nedbrytningen av röda blodceller.

Giardia duodenalis är en parasit som förorsakar tarminfektioner hos däggdjur, och därmed även hos människan. Infektionen leder ofta till diarré och man uppskattar att cirka 200 miljoner människor i u-länderna är smittade av parasiten. Smittan överförs via parasitcystor i smittbärarens avföring.

Människan blir ofta smittad via vatten. I Kanada och Alaska associeras smittan till bäver som lever i vattendrag, och smittan kallas därför ”bäverfeber”. Där måste vandrare behandla dricksvattnet från bäckar med kemikalier eller koka det, något som inte behövs i Norden. Renar kan också smittas och infektionen är även vanligt förekommande hos små renkalvar. Det är dock inte känt om parasiten någon gång orsakar sjukdom hos renkalvar, inte heller om Giardia hos ren kan smitta människan. Det finns nämligen flera olika Giardia-stammar hos idisslare och de olika parasitstammarna har ytterst varierande smittsamhet för människan.

MIkroskopfoto av Eimeria sp. Koccidla oocysta. Längd ca 0,025 mm.

Eimeriasläkten innehåller hundratals protozoarter, varav en del är sjukdomsframkallande för till exempel kycklingar, harar eller nötkalvar. De är oftast tarmparasiter. Eimeria kallas koccidier och sjukdomen kallas koccidios. Eimeriakoccidier är artspecifika, vilket betyder att renar inte kan smittas av främmande Eimeriaarter. Flera arter har beskrivits hos renar i Ryssland, men det är okänt om parasiterna orsakar sjukdom (diarré).

Livscykeln är direkt, det vill säga parasiten behöver bara ett värddjur, och alltså inga mellanvärdar. Parasitens oocystor (äggliknande smittostadier) som sprids med avföring mognar efter några dagar i gynnsamma förhållanden och kan sedan smitta en ny ren . Eftersom Eimeriakoccidier orsakar allvarliga sjukdomar hos många livsmedelsproducerande djur, har man gjort omfattande studier om förebyggande metoder och behandling. Kycklingar kan vaccineras mot koccidios. Antibiotikabehandling (sulfapreparat) även infektion är ofta effektiv hos exempelvis nötkalvar. Troligtvis skulle renkalvar med koccidios kunna behandlas på samma sätt.

Cryptosporidium parvum är en annan koccidiaart som däremot inte är nämnvärt artspecifik. Den kan orsaka cryptosporidios (vars främsta symptom är diarré) även hos människan, och är till och med en livsfarlig sjukdom hos aidspatienter. Cryptosporidium har flera stammar, varav några är mer patogena (sjukdomsframkallande) än andra. Livscykeln är direkt och parasitens oocystor är redan färdigutvecklade när de överförs till avföringen. Råmjölksbrist bidrar till cryptosporidios hos moderlösa kronhjortkalvar som matas med modersmjölksersättning från flaska. Parasiterna har påvisats hos renkalvar och hos slaktrenar i Finland, men det är ännu ovisst om infektionen kan orsaka sjukdom.

Besnoitia tarandi är också en koccidia, men den är extraintestinai hos renen, vilket betyder att parasiten finns i andra vävnader än tarmen. Besnoitiaarter hos antiloper och gnagare i tropiken har kattdjur som huvudvärd och växtätare som mellanvärd. Parasiten förökar sig sexuellt (avkomst bildas av könsceller från två individer) i huvudvärdens tarmepitel och asexuellt (förökning genom delning) i mellanvärden.

Det är okänt om Besnoitia hos ren överhuvudtaget har någon huvudvärd eller om parasiten bara förökar sig asexuellt i renen. Överföringen av smittan sker antagligen med hjälp av blodsugande insekter. Besnoitia bildar hårda cystor i ben-, muskel- och slemhinnor och häftiga infektioner kan leda till döden. Lindrigare infektioner leder ofta till kassation av delar av slaktkroppen.

Sarcocystisarter är koccidior som förorsakar cystor (sarcocystor) i muskelvävnad i mellanvärden. Det finns många Sarcacystisarter hos ren; sex olika arter finns beskrivna i Norge. Huvudvärden till renens sarcocystor är hund, räv och mårdhund. Hos andra livsmedelsproducerande djur kan stora cystor
leda till kassation i samband med köttbesiktning. Hos ren är dock sarcocystor oftast mikroskopiskt små. Det är svårt att säga om sarcocystor kan orsaka sjukdom hos renar, men oftast verkar de vara harmlösa.

Toxoplasma gondii är en koccidia som finns över hela världen. Parasiten har kattdjur, speciellt huskatt, som huvudvärd och nästan alla varmblodiga djur kan vara mellanvärd. Toxaplasma förorsakar aborter hos fårtackor och renvajor. Även gravida kvinnor tillhör en riskgrupp, eftersom parasiten kan skada fostret allvarligt. Människan kan smittas genom att äta otillräckligt värmebehandlat kött från smittade djur eller genom att tillsammans med dricksvatten eller mat, till exempel råa grönsaker, svälja parasitens oocystor som sprider sig med hjälp av kattavföring.

Djur kan smittas på samma sätt som människor. Vanligen producerar katten bara parasitoocystor en gång i livet. det vill säga efter första gången den smittats och då bara i några veckors tid – men i stora mängder. Renen är synnerligen känslig för toxoplasmainfektion och även vuxna renar kan dö på grund av smittan. I Norge och Finland har man funnit ut att toxoplasma blir vanligare om man har renar inhägnade. I Sverige lever inte huskatt och ren så nära varandra som till exempel i Finland. Det är okänt hur stor roll denna parasit spelar inom svensk rendrift.

Neospora caninum är ännu en koccidia. Denna parasit har hund som huvudvärd och den orsakar abort hos nöt. Mycket tyder på att parasiten förekommer även hos ren, eftersom specifika Neosporaantikroppar (som är kroppens försvarsprotein mot infektion) påvisats. Det är dock okänt om parasiten kan förorsaka problem för renar.

Sugmaskar

Renen kan ha sugmaskar både i levern och i våmmen. Så kallade leverflundror är dock sällsynta hos ren; de förekommer främst hos får. Vid köttbesiktning påträffas de dock av och till och fynd leder till kassation av levern.

Bandmaskars livscykel kräver två värddjur. Till vänster eckinokocker med hund som huvudvärd och ren som mellanvärd. Till höger Moniezia med ren som huvudvärd och kvalster som mellanvärd.

Bandmasken Moniezia kan vara flera meter lång. men dess sjukdomsframkallande effekter är osäkra. Den här masken är från tunntarmen även renkalv slaktad i januari.

Rundmasken Lappnema auris, som orsakar hudsvulster främst runt öronen på renarna, blir allt mer sällsynt på grund av parasitbehandling av renar.

Våmflundran Paramphistomum leydeni är däremot vanlig, men betraktas som ofarlig. Maskarna, som ser ut som väldigt korta daggmaskar, lever ofta i täta grupper av tiotals parasiter i våmväggens främre del. Livscykeln kräver snäckor som mellanvärdar. En del forskare tror att förekomst av våmflundror indikerar att förhållandena varit gynnsamma även för utvecklingen av den farligare hjärnhinnemasken.

Bandmaskar

Renar, speciellt kalvar, kan i tunntarmen ha Moniezia-bandmaskar som kan vara en meter långa, eller längre, men de betraktas ändå som ganska ofarliga. Livscykeln innefattar frilevande kvalster som mellanvärdar.

Renen för sin del är mellanvärd till en del bandmaskar som har rovdjur som huvudvärd, främst hund, varg och räv. Dessa parasiter bildar cystor, även kallad dynt. Dynt innehåller bandmasklarver som väntar på att bli uppätna av huvudvärden. Det finns tre typer av dynt som är aktuella hos renen. Det tunnhalsade dyntet bildas på levern, bukhinnan eller andra närliggande organ. Dyntet är flera centimeter i diameter. Dyntet är inte smittsamt för människan men ska självklart inte ges till hunden, för det växer till en bandmask (Taenia hydatigena) som sedan kan smitta fler renar via hundens avföring.

Muskeldynt är små (några millimeter långa) vita dynt i muskulaturen. De är inte särskilt vanliga, men hos angripna renar f inns de däremot ofta i stora mängder. Muskeldynt leder därför till kassation vid slakten. Muskeldynt är larver av hundens bandmask Taenia ovis krabbei.

Den tredje typen av dynt hos ren är eckinokocken. Echinococcus granulosus är som vuxen en liten bandmask, bara några få millimeter lång, men det kan finnas tusentals av dem i en smittad hund. Det finns flera eckinokockstammar i världen och de har olika livscykler. Den nordiska stammen har varg eller hund (kanske också räv) som huvudvärd och ren eller älg som mellanvärd.

Av betydelse är att människan kan fungera som felaktig mellanvärd till eckinokocken och då bildas det cystor i olika vävnader på samma sätt som hos renen. Smittan kan vara livsfarlig för människan. Oftast är dock renen helt symptomfri även om den har flera cystor i lungorna, eller (sällan) i levern. I Finnmark i Norge var parasiten vanlig på 1950- och -60-talet, men den utrotades ganska enkelt genom att renvallarhundar behandlades med antiparasitiskt läkemedel och, speciellt, genom att slakt-hygienen förbättrades så att slaktavfall inte var tillgänglig för hundar.

Eckinokockos är numera nästan utrotad även i Sverige. Enstaka fynd i samband med köttbesiktningar gjorts under 90-talet. Om antalet vargar ökar, kan denna parasit komma att öka, liksom skett i Finland under det senaste årtiondet. Behandling av varg är inte praktiskt möjlig, vilket gör att vargreneckinokockcykeln är svår att angripa.

Parasiter som rutinmässigt kan behandlas

De parasiter som diskuterats ovan är sådana att rutinmässig medicinsk behandling antingen inte existerar eller inte är realistisk på grund av pris, miljöhänsyn eller dylikt. Det finns också en del viktiga parasiter som man enkelt kan bekämpa med moderna läkemedel. Man måste dock komma ihåg att överväga även alternativa behandlingsmetoder och/eller betes rotation. Genom förnuftig användning av läkemedel kan man förlänga deras användningstid och fördröja utvecklingen av resistens hos parasiter (se vidare under rubriken Underdosering).

Rundmaskar

Renar har samma typer av rundmaskar (nematoder) som man vet orsakar sjukdom hos tamboskap som nötkreatur och får. Till dessa hör särskilt mag-tarm maskar och lungmaskar. Dessutom har renen en del rundmaskar som verkar vara speciella för ren. Till dessa hör till exempel hjämhinnemasken Elaphostrongylus rangiferi och rundmasken Lappnema auris som framkallar hudsvulster (knölar) runt öronen.

Den viktigaste av mag-tarm maskarna är troligen löpmagsmasken Ostertagia griihneri, som är vanlig hos både vuxna renar och kalvar. Parasiten är liten, cirka en centimeter lång, och hårfin. Den har en direkt livscykel med frilevande och parasiterande stadier med renen som enda värddjur. Maskar borrar sig in i löpmagens saltsyraproducerande körtlar och hindrar därmed förvandlingen av pepsinogen till det viktiga matsmältningsenzymet pepsin. Detta förorsakar matsmältningsproblem och vid kraftiga infektioner diarré.

Även vid lindrigare infektioner minskar aptiten, vilket naturligtvis leder till minskad tillväxt. Parasiten har en anpassning som hjälper den att överleva vintern och samtidigt även skyddar renen mot skador. Parasitlarver intagna på hösten kan avstanna i sin utveckling; de förblir larver utan att mogna till vuxna maskar som skulle producera ägg till snötäckt bete, där ägg skulle ha små chanser att överleva. Äggproduktion skulle dessutom belasta värddjuret i onödan. Larverna som stannat i utvecklingen mognar bara om våren och då börjar äggproduktionen igen.

Renar kan också ha flera arter av tarmmaskar. Några av dem orsakar troligen en relativt stark immunreaktion, till exempel förekommer Nematodirus- och Nematodirella tunntarmsmaskar nästan bara hos kalvar. Några andra tunntarmmaskar, till exempel hårmasken Capillaria, är vanliga även hos vuxna renar. Betydelsen av dessa parasiter hos ren är inte väl dokumenterad, men torde vara mindre än den av Ostertagia.

I grovtarmen kan det finnas piskmaskar, Trichurisiarter som är flera centimeter långa parasiter med en piskliknande tunn framdel. Dessa är inte vanliga hos ren, men har iakttagits i Finland under kontinuerlig uppfödning i inhägnad. Piskmasken kan orsaka häftig tarminflammation och diarré. Piskmaskägg kan vara tröga i utvecklingen, men å andra sidan är de långlivade, kanske upp till flera år. Detta gör att en piskmasksmittad inhägnad kan förbli smittöverförande i flera år, i motsats till de flesta andra parasiter, vars frilevande stadier dör om man håller inhägnaden tom i över ett år.

Lungmasken Dictyocaulus eckerti har en livscykel lik magtarmmaskarnas, men de flera centimeter långa maskarna lever i luftvägarna. Lungmasken kan orsaka allvarlig skada på lungorna, andningssvårigheter, avmagring och till och med död.

Hjärnhinnemasken har en livscykel med snäckor som mellanvärd och renen som huvudvärd. I renen kan migrerande larver (larver i rörelse) orsaka allvarlig skada på grund av inflammationsreaktioner i hjärnan eller ryggmärgen. Typiska symptom är inkoordination (bristande samverkan) i bakbenen och sänkt bakparti. Vuxna parasiter lever i muskelhinnor, där de producerar ägg till blodkärlssystemet. Äggen förs med blodet i lungorna, där de kläcks. Larverna hostas upp och hamnar i avföringen. Renen smittas genom att äta en smittbärande snäcka.

Renar parasiteras också även del maskarter som sprids av blodsugande insekter (vektorer). Till dessa hör t ill exempel den redan nämnda Lappnema auris som orsakar hudsvulster (knölar) i huvudet på renar. I Finland finns en dokumenterad förekomst av parasiten, men den blir allt mer sällsynt, antagligen på grund även relativt täckande parasitbehandling som pågått de senaste tjugo åren.

En annan rundmask som överförs av blodsugande insekter är bukhålemasken Setaria tundrae, som i vuxet tillstånd lever fritt i bukhålan. Kroppens försvarsmekanismer dödar maskar, vilket ofta frambringar allvarliga inflammationsreaktioner som leder till delvis kassation av slakten. Det finns gulaktig, ofta klar, vätska och grynaktiga bildningar i bukhålan, och bukhinnan är skrovlig. Vanligast är parasiten hos renkalvar. En del år kan bukhinneinflammation orsakad av Setariamasken leda till en hög andel kassationer.

Även Onchocerca tarsicola överförs av blodsugande insekter, närmare bestämt av knott. Eftersom de för parasiten lämpliga knotten behöver relativt varmt, rinnande vatten för sin larvutveckling, finns parasiten inte i renar som har sommarbete på fjället. Parasiten finns huvudsakligen på benhinnor, senor och ledkapslar. Den betraktas också som viktigaste orsaken till leverskador som leder till hög leverkassationsandel i många områden.

Leddjur

Den så kallade tungmasken Linguatula arctica är ingen mask utan ett leddjur, liksom insekter och kvalster. Den till och med 12-14 centimeter långa och i främre delen av kroppen ett par centimeter breda, flata parasiten lever i näsans bihålor, där honan lägger ägg som sedan fnyses ut eller sväljs och hamnar i avföringen. Livscykeln är direkt, olik de Linguatula-arter man känner till i tropiken. Parasiten lever av blodceller och kan orsaka lokalinflammation i bihålorna. Larvens vandringsvägar i renens kropp är ännu okända.

Insekter

Korm och svalgkorm

Två av de mest kända och synliga renparasiterna är insekter. Korm (hudbroms, renstyng) och svalgkorm (nässvalgstyng) är larver av humleliknande styngflugor. Vuxna styngflugor äter ingentin och därför måste parasiterande larver ta in tillräckligt med energi för att de som vuxna flugor ska orka lägga ägg eller larver. Dessa insektsparasiter finns nästan överallt där renar existerar.

Den direkta livscykeln fungerar så att vuxna flugor flyger från början av juli till början av september och söker efter och infekterar renen. Larvema utvecklas under vinterperioden, först långsamt, men på senvintern allt snabbare.

De lämnar renen i maj-juni och förpuppas i marken. I juli kläcks flugorna. Svalgkormflugor samlas för parning runt fjälltoppar, höga träd eller andra tydliga landmärken. Kormflugor samlas vid älvbankar, stigar och liknande längsgående strukturer.

Efter parningen börjar honflugorna leta efter renar. Flugan lägger oftast ägg på klövama och nedre delen av benen, och larverna måste sedan vandra (migrera) i underhudsvävnaden upp till ryggen. Kormen lever under renens ryggskinn. Det kan ofta finnas mellan 100 och 200 i ett djur, men man har funnit mer än ett tusen kormlarver i enstaka renar. Larven andas genom ett andningshål och detta leder till värdeminskning av skinnet, men även rygg köttet kan skadas av inflammationsreaktionen. Färdigutvecklade larver väger över 1,5 gram, så det finns ofta flera hundra gram parasiter under renens ryggskinn på våren.

Svalgkormen ger upphov till färdiga små larver, som sprutas in i renens mun eller näsborrar. Larverna utvecklas i svalget i speciella tonsillpåsar. På våren när larverna är stora kan de orsaka hosta och andningssvårigheter och till och med kvävningsdöd om larver faller ned i luftstrupen. Det finns ett fall dokumenterat med nästan 1,5 kilo larver i ett enda djur.

Dessa två parasiter, korm och svalgkorm, uppskattades på 1960-talet stå för en reducering av renskötselinkomsterna med 15-20 procent, vilket var huvudorsaken till att man började behandla renar mot parasiter.

Lus

Därutöver kan renar också ha löss, både blodsugande och pälsätande löss har beskrivits. Det är dock tidskrävande att hitta löss hos ren och många försök slutar med att löss inte kan hittas. Man kan gott tänka sig att renars pälsgnagande och slickande som man ser ganska ofta vintertid, kan vara orsakad av irriterande löss.

Kvalster

Renar i Sibirien har två typer av skabbkvalster. det lindrigare Chorioptes-skabbdjuret samt det mer fördärvliga Sarcoptesskabbdjuret . Båda är små. nästan mikroskopiska. Sarcoptesskabbdjuret är nära besläktat med rävskabbskvalstern. men inte så nära att rävskabb skulle kunna smitta renar. I Sibirien betraktades sjukdomen tidigare som mycket allvarlig. Därför behandlade man angripna djur i speciella bastur där man brände svavel på ugnen. Bara huvudet fick sticka ut.

Fästingen Ixodes ricinus är ett stort kvalster som suger blod av däggdjur. Den sprider också en del sjukdomar till olika djur. inkluderat människan och möjligen även renen. Tidigare har parasiten inte existerat i renskötselområdet i Norden. men den breder ut sig och finns nu längs med hela Bottenvikskusten och även en bit in i landet .

HUR FÅR RENEN PARASITER?

Vanligen sker smittoöverföringen av parasiter mellan renar via betesmarkerna. men några parasiter överförs av blodsugande insekter. och några av mellanvärdar såsom snäckor som renen tillfälligtvis äter upp. Nedsmittningen sker mest effektivt när det finns ett stort antal smittbärande djur i ett begränsat område. där de producerar stora mängder parasitägg. Renarna smittas av parasitägg. -larver och -oocystor.

I normala fall kan man räkna med att nedsmittade marker är .. rena” efter ett år utan renar. även om några parasitägg kan leva länge (till exempel piskmasken Trichuris). Nedsmittningsbegreppet passar för övrigt bäst på parasiter vars fritt levande livsformer har en liten rörelseförmåga. Kormflugan och nässvalgkormflugan kan däremot som vuxna. icke-parasiterande stadier flyga långa avstånd. gärna flera mil och de har därför inga problem att följa renar.

VILKA RENAR ÄR MEST UTSATTA FÖR PARASITER?

Inom husdjursskötseln betraktar man vanligtvis ungdjur som mest utsatta för parasitangrepp. på grund av outvecklad immunitet. Renkalvar har dock oftast färre löpmagsmaskar än vad vuxna renar har. Detta kan bero på amningen; dikalvar får en stor del av näringen via modersmjölken, som inte innehåller parasitägg eller -larver. Mjölken kan också innehålla antikroppar som direkt hindrar parasiter.

Kalvar har mest korm, och sarvar som på det sättet straffas av sin manlighet, speciellt efter brunsten när de är utmattade och har nedsatt immunförsvar. Hankalvar blir antagligen infekterade av styngflugor på grund av deras självständiga beteende. De betar ofta längre bort från modern än honkalvar. Djur i dålig kondition har ofta mycket parasiter på grund av nedsatt immunförsvar. Då kan man tänka sig att parasiterna” känner” att djuret inte ska leva länge och att det kan vara fördelaktigt för dem att utmäta det som de kan. Efter att renen dött har parasiterna vanligtvis inga överlevnadsmöjligheter.

HUR VET MAN OM RENEN BÄR PÅ PARASITER?

Som sagts i inledningen, är parasitism en vanlig livsform. Därför har troligen alla renar parasiter i någon mängd utan att de nödvändigtvis orsakar problem. Korm och svalgkorm är lätta att lägga märke till på våren när larverna är stora. Ryggen är knölig av korm och stora mängder av svalgkorm orsakar hosta hos renen, och om man betraktar en ren nära kan man kanske se upphostade parasiter. De flesta parasiter är dock omöjliga att upptäcka med säkerhet utan laboratorieundersökningar, som till exempel för att påvisa parasitägg i avföring.

En del undersökningar kan renägaren dock utföra själv efter slakten. Exempelvis kan man öppna våmmen och relativt enkelt hitta våmflundror, som är några millimeter långa sugmaskar som liknar korta daggmaskar. Man kan också se om löpmagsslemhinnan är skadad av löpmagsmaskar. Då upptäcker man ett par millimeter stora, vita knölar i slemhinnan. I luftrören kan man finna lungmaskar, framför allt under vårvintern.

I övrigt kan man misstänka att djuret plågas av parasiter när den får matsmältningsproblem, såsom diarré. Vanligtvis orsakar dock parasiter ingen sjukdom, om deras mängd är måttlig. Men om parasiterna förekommer i stora mängder, skadar de den vävnad som de parasiterar. Ofta leder parasitism till avmagring eftersom renens näringsupptag försvagas och parasiterna själva använder den näring som renen borde fått.

KAN RENENS PARASITER LEVA I ANDRA DJUR?

De flesta viktiga renparasiter är sådana som inte trivs speciellt gott i tamdjur. Till exempel har man väldigt få observationer av korm hos andra djur. Man har dock funnit dem (i sällsynta fall) i människoögat. Renens hjärnmask kan smitta får och getter och orsaka allvarliga sjukdomar hos dem. Det finns dock många obesvarade frågor om parasitöverföring mellan ren och tamboskap, och det är bland annat dessa saker som ska studeras i ett nordiskt forskningsprojekt om renparasiter som leds av forskare från Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala.

FÖREKOMMER RENENS PARASITER I HELA SÁPMI?

Det finns stora skillnader i förekomsten av olika parasiter hos renar i världen, och även inom de nordiska renskötselområdena. Några parasiter är beroende av mellanvärdar, såsom mygg eller andra blodsugande insekter eller snäckor. Några parasiter trivs bäst i öppen terräng. Korm och svalgkorm är exempel på sådana. eftersom deras fri levande stadier (vuxna styngflugor) samlas kring fjälltoppar eller andra tydliga upphöjningar. som kan vara svåra att finna i skogen.

Andra parasiter har lidit av parasitbekämpningen som man lokalt utövat ganska systematiskt under de senaste tjugo åren. En del parasiter får fördelar av den intensifierade rennäringen; utfodring i inhägnad ökar smittomöjligheterna för sådana parasiter som har frilevande stadier med låg rörelseförmåga.

PARASITBEKÄMPNING

VARFÖR SKA PARASITER BEKÄMPAS?

Största delen av världens alla djur och djurarter, är parasiter. Parasitism är något naturligt och man ska inte behandla renar bara för att de har parasiter – och därmed minska naturens mångfald, biodiversitet. Parasiter är naturens medhjälpare när det gäller regleringen av djurstammen. De hindrar stammen från att växa för mycket. Man kan dock tänka sig att den uppgiften idag tillhör renägaren och att han eller hon delvis övertagit parasiternas roll i ekosystemet. Därför behöver man inte heller medvetet skydda parasiter bara för att de är en naturlig del av ekosystemet.

Djurskydd

Man ska behandla renar av djurskyddsskäl om parasiterna skadar och plågar renarna – och om man har medel att bekämpa parasiterna med. Vilken skada parasiterna åstadkommer hos renen är beroende av parasitmängden. Renen kan vara helt symptomfri av små mängder av nästan vilken parasit som helst. men problemen ökar i takt med parasitbördan.

Hjärnhinnemasken Elaphostrongylus rangiferi kan orsaka allvarlig sjukdom på grund av sin lokalisering i renens kropp. Parasitens larver vandrar nämligen via hjärnhinnan och ryggmärgshinnan där den kan orsaka inflammationsreaktioner. Dessa reaktioner ger ökat lokalt tryck på ryggmärgshinnan med förlamning som följd. Relativt små mängder av larver kan på detta sätt till och med leda till dödlig sjukdom.
Effektiv behandling av hjärnmaskinfektion skulle kräva preparat man inte rutinmässigt använder till ren. Det går inte att behandla renar mot alla parasiter även om de skulle vara skadliga för renarna. Orsaken till det är att det i dagsläget inte finns passande och effektiva preparat, åtminstone inte till rimliga priser. Vidare är inte alla effektiva ämnen godkända för behandling av ren enligt gällande lagstiftning.

Ekonomi

Därutöver kan antiparasitbehandling vara befogad av ekonomiska skäl; om parasiter äter upp en betydlig del av produktionen och om denna förlust kan förhindras via behandling, och om behandlingen inte kostar för mycket. Om man inte får en ekonomisk fördel av behandlingen, är det mycket tvivelaktigt om den överhuvudtaget är motiverad – förutom möjligen av djurskyddsskäl.

Vilka naturmetoder finns för parasitbekämpning?

Förr i tiden gjorde man troligen ingenting när man såg att renen hade parasiter – eller kanske pressade man ut och åt upp de saftiga kormlarverna. De betraktas än idag som en delikatess hos några inuitfolk. När renskötseln utvecklades, fann man metoder för att undvika problem förorsakade av parasiter – och då speciellt korm och nässvalgskorm.

De viktigaste tidiga parasitbekämpningsmetoderna baserades på renens och parasitens beteende. Tidigt insåg renskötare att om man flyttade flocken långt, minst femtio kilometer från stället där korm- och svalgkormlarver hoppade ut ur renarna, klarade inte de nykläckta, f lygande styngflugorna lltid av att följa efter, även om de kan flyga mycket längre om de vet riktningen. När larverna hoppade av renarna, var det också bra att ha dem på kärrområden där larverna drunknade.

Eftersom honflugor finner vita renar speciellt attraktiva, placerade man också ut vita pälsar på marken för att lura flugorna. När de landade, slogs de ihjäl av barn med kvistar. Barn i Sibirien drog även ut svalgkorm manuellt, men bara ur vuxna renars svalg. Man märkte även tidigt att rök skyddade både mot blodsugande insekter och mot styngflugor. Därför blev det vanligt att ha bål på varma sommardagar.

Gamla parasitbekämpningsmetoder, som baseras på att man undviker att djur smittas, är naturligtvis fullt användbara även idag och då kan man faktiskt tänka sig att låta bli att behandla renar med läkemedel. Parasitbekämpningsmedel är ju giftämnen, vars användning baseras på att de är mycket mer giftiga mot parasiterna än mot renen. Att det kan förekomma behandling av renar mot icke-existerande parasiter är i bästa fall onödigt, men möjligen även skadligt för djuren, för att inte tala om eventuella negativa miljöeffekter.

Betesrotation

Av gamla naturmetoder är speciellt betes rotation en god metod att undvika smitta. När rundmaskägg fallit på marken i avföring tar det minst några veckor innan de har blivit smittsamma larver. Utvecklingen är avhängig av naturförhållandena; ju varmare och fuktigare, desto snabbare utveckling. Larvernas överlevnad är också beroende av förhållandena; ju varmare, desto fortare dör larverna ut.

Normalt sett kan man räkna med att de flesta larver är döda efter ett år, men för att få största möjliga säkerhet skulle det vara bra att återkomma till betet först två år efter att det använts senast. Vanligtvis är det inte möjligt, men om betessituationen tillåter ska man överväga saken. En faktor man bör komma ihåg är att ett slitet bete är mer smittbärande än ett bete i god kondition, eftersom renen då tvingas äta nära jordytan och därmed också nära avföringen. Ett gott bete skyddar mot parasiter och sjukdomar.

Slakthygien och avmaskning av hundar

De enda sätten att kunna hindra spridningen av Echinococcus idag i Sverige är en god slakthygien, kontrollerad hantering av slaktavfall och regelbunden avmaskning av hundar. I samband med kommersiell slakt är detta inte något större problem i och med att slaktavfall grävs ner eller skickas till speciella avfallsstationer. I samband med husbehovsslakt ska man ta hand om slaktavfallet så att hundar och andra djur inte kommer åt det. Bara kokt slaktavfall av god kvalita bör ges till hundar. Renvallarhundar ska avmaskas regelbundet två gånger per år med ämnet (prazikvantell som är effektivt även mot bandmask.

VILKA VETERINÄRMEDICINSKA PARASITBEHANDLINGAR FINNS FÖR REN?

När kemiska pesticider uppfanns började man använda dem i renskötseln, först i Sovjet-Ryssland. Exempelvis användes DDT. som nuförtiden betraktas som ett av de värsta miljögifterna, ganska mycket på 1950-talet. Man rapporterade goda viktökningar efter noggrant utförd DDT-sprutning.
När man började inse riskerna med DDT. var det dags att pröva organiska fosforinsektsgifter. Dessa kunde man spruta in i djuret på hösten, vilket gjorde att behandlingen var bättre riktad mot parasiter. De här antiparasitmedlen användes också i Sverige och Finland. De var effektiva jämfört med tidigare
medel och relativt trygga, även om överdosering kunde orsaka förgiftningar.

Ivermektin

Till boskap hade man tidigare mest använt parasitmedel mot maskar, som betraktades som de skadligaste parasiterna. De viktigaste ämnena var benzimidazoler, såsom fenbendazol och mebendazol som båda gavs via munnen. I början av 19BO-talet introducerades ivermektin, som väldigt fort blev världens mest använda parasitbekämpningsmedel till boskap och som ersatte tidigare antiparasitmedel även i renskötseln. Ivermektin var det överlägset mest effektiva medlet mot insektsparasiter – och dessutom även mot rundmaskar som man så småningom lärde sig kan orsaka hälsoproblem även hos renar.

Ivermektin är kemiskt modifierad av abamektin, som är en naturlig ämnesomsättningsprodukt av jordbakterien Streptomyces avermitilis. Ivermektin blockerar nervimpulserna hos parasiterna, med paralys och död som följd. Ivermektinbehandling har blivit populär speciellt i Finland, där 70-BO procent av renarna i vinterhjorden behandlas varje år. Behandlingen i Finland har vanligtvis utförts på hela hjorden, även vajor, som man därmed tänkt sig kan få större och starkare kalvar, samt på sarvar som sedan kanske överlever vintern bättre. Andelen behandlade djur har varit lägre i Sverige och Norge, där man främst behandlat kalvar för att få dem att överleva vintern bättre. I Finland har man de senaste årtiondena slaktat merparten av renkalvarna; bara de som ska ersätta vajor och sarvar har överlevt.

Ivermektinpreparat

Injektion

Ivermektin finns idag i många olika preparat. Det som passar bäst för användning i renskötseln är injektionspreparat. Man sprutar läkemedel under huden på renen. Ivermektin är ett receptpreparat, vilket betyder att veterinären som skrivit ut preparatet är ansvarig för dess regelriktiga bruk. Antingen kan veterinären själv injicera läkemedlet eller så kan speciellt utbildade renägare som veterinären har till it till, utföra arbetet och journalföra användningen av preparatet. Journalföring och märkning av behandlade djur är mycket viktigt av livsmedelshygieniska skäl.

Ivermektinbehandlade djur har 28 dagar slaktkarens och om man finner ivermektinrester i de stickprov som tas av slaktdjur, skadas ren köttets image som naturprodukt. Vanligtvis ska man dock bara behandla djur som inte alls ska slaktas under säsongen och då blir ivermektinrester inget problem nästa höst eller vinter.

Orala preparat

Förutom injektionspreparat finns det också ivermektin för oralt bruk. Dessa preparat ges i munnen och de är egentligen avsedda för hästar eller får. Det var vanligt att man använde hästpreparatet i början av 1990-talet i Finland i områden där det var svårt eller dyrt att få veterinären att utföra injektioner. I Finland får bara veterinärer ge receptpreparatinjektioner. Hästpreparatet hade god effekt mot korm och svalgkorm, som är mycket ivermektinkänsliga. Man har dock funnit ut att större delen av ivermektinet i hästpreparatet inte absorberas av renens kropp, utan binds i våminnehållet och går med foderpartiklar in i tarmen och sedan ut med avföringen. Då gäller det som är sagt under rubriken Underdosering.

Fårpreparatet verkar fungera något bättre för ren. Den är mer flytande och behandlingsdosen har större volym, vilket kan medföra att läkemedlet inte hamnar i våmmen utan går direkt till löpmagen. Det är kanske därför som den utnyttjas bättre i renkroppen. Får är ju idisslare liksom ren och därför gäller samma grundmekanismer i läkemedelsanvändningen.

Ivermektin finns också som så kallat pour-on-preparat för nötkreatur. Det hälls på ryggen och ska enligt beskrivningen absorberas genom ryggskinnet och i blodcirkulationen. Dess absorption genom renhuden är dock mycket osäker och verkar vara beroende av årstiden, så att preparatet nästan inte absorberas alls under midvintern. Då är pour-on-behandlingen praktiskt taget bortkastad. Om bara en liten andel av ivermektinet absorberas (sugs upp), liknar situationen en kraftig underdosering. Kanske är renhuden så olik nöthuden att det är orsaken till skillnaden. Renhåren är ihåliga i vinterpälsen för att kunna isolera värme och det är möjligt att ivermektin hamnar i håren efter pour-on-behandling.

Kapslar

Till nötkreatur finns ivermektin även i kapslar, ”boluser” , som man placerar i våmmen, varifrån ämnet lösgörs kontinuerligt under flera månader. Sådana kapslar finns inte till ren.

Övriga parasitbekämpningsmedel

Efter att ivermektin introducerades började man marknadsföra doramektin som är ganska lik ivermektin, men doramektinpreparatet Dectomax vete har vegetabilisk olja som grundämne. Denna olja blir tjock och svårsprutad vid injicering i vinterkyla. Därför är det viktigt att hålla flaskan varm till exempel under de överdragskläder man har på sig när man behandlar djuren.

Det finns även andra närbesläktade ämnen som man kan använda mot parasiter i nöt eller får, men dessa passar inte för användning till ren. Exempelvis är moxidektin effektiv hos både nöt och får, men dess effekt mot ren parasiter är undermålig.

Injektionsbehandling med ivermektin

Från och med första oktober 2003 ska alla renägare i Sverige som behandlar sina renar själv med injektionspreparat ha genomgått en speciell utbildning i antiparasitbehandling av ren. Renägare eller de som tar hand om djuren får därför ge injektioner under veterinärtillsyn. Journalföring av behandlingar är obligatorisk. Märkning av behandlade djur är viktig för att minimera risken att behandlade djur hamnar i slakt före karenstidens utgång.

Hur injicerar man?

Ivermektininjektioner ges subkutant (under huden) i bakre delen av halsen framför bogen, nedanför nackbandet och ovanför den så kallade jugularfåran. Vänster- eller högersidan av halsen kan givetvis användas. Både engångssprutor och speciella automatsprutpistoler som doserar exakt angiven mängd kan användas. Med vanliga engångssprutor måste man vara försiktig så att man inte under- eller överdoserar.

Viktigaste faktorn för en lyckad behandling är att djuren immobiliseras (att se till att de inte kan röra sig), och hålls stadigt under injiceringsmomentet. Två personer behövs för detta. Ett bra sätt att fixera huvudet är att sätta tummen i munnen och andra handen runt nacken samtidigt som den andre medhjälparen fixerar bakdelen av kroppen så att renen inte kan komma åt att sparka. Behandlingen ska gå lugnt till väga utan onödig stress. Behandlingen måste få ta den tid den tar för att kunna ge de resultat man vill ha.

Själva injiceringen ska göras med största möjliga hygien när det gäller både händer och utrustning, Kanyler ska hållas rena och vassa, Slöa kanyler orsakar onödig smärta hos renen. Kanylen ska bytas ofta och alltid när den är synbart smutsig, trasig eller blodig, Man ska använda korta och relativt grova kanyler för att säkra att injiceringen går snabbt och att kanylen hamnar under huden och inte i djupare vävnader (förslag 1,6 mm x 19 mm).

Om man använder engångsspruta så fylls sprutan med hjälp aven kanyl i medicinflaskan. Man ska inte fylla sprutan genom en kanyl som man redan stuckit renar med; då är den oren och kan kontaminera (smutsa ner) flaskan, I stället tar man en ren, ny kanyl för detta.

När automatpistol används kopplas slangen i flaskan utan att flaskans gummimembran eller slangens vassa spets rörs med fingrarna. Sedan kan medicinflaskan förvaras nära kroppen innanför kläderna, Slangen kan löpa längs armen och komma ut till pistolen först vid handleden. På detta sätt minska risken för förfrysning av medicin, Apparattillverkare håller på att utveckla ett hölster där pistolen kan sättas in mellan injektionerna för att minimera skaderisken för medarbetare samt desinficera kanylen i en desinfektions lösning.

Mediciner och behandlingsutrustning ska förvaras i sin egen väska. Utrustning ska efter användning diskas med vanligt vatten och diskmedel samt desinficeras, till exempel med kokt vatten. Öppnade medicinflaskor förvaras max en månad i kylskåp. Tomma flaskor och rester lämnas in till närmaste apotek för vidarehantering som riskavfall. Gamla kanyler ska samlas exempelvis i en tom läskflaska som hålls stängd.

Hur doserar man?

Dosen är 200 ~g ivermektin/kg levande vikt. När preparatet (lvomec vet” eller motsvarande) innehåller 1 % ivermektin, blir sprutdosen 1 mI/50 kg. Även doramektin , har samma styrka och används i samma dos. En vanlig renkalv ska således få 1 mi, medan en vaja behöver 1,5-2 mi och en sarv ännu mer. Grundregeln i parasitbekämpning är att man för att undvika underdosering behandlar efter vikten av största djuret i gruppen. Därför kan det vara lämpligt att ställa in automatpistolen till 1 mi och ge kalvar l, vajor 2 och sarvar 3 tryck.

Måste man märka behandlade renar?

Enligt lagstiftning ska behandlade djur märkas om det är praktiskt möjligt. Vidare kan den föreskrivande veterinären ha märkningskrav som villkor för utskrivning av preparat. Syftet med märkning är att förhindra att redan behandlade djur hamnar i slakt eller att de av misstag blir behandlade på nytt. Vilken typ av märkning man använder journalförs i behandlingsjournalen, där karenstid för det aktuella preparatet har antecknats.

Det är viktigt att märket är läsbart under hela karensperioden. Man har tidigare använt pikrinsyra (gul färg) och olika aerosolfärger, men av arbetssäkerhetsskäl har man ofta gått över till knivmärkning av håret. Man kan avtala om speciella system, till exempel ett märke på vänster bog betyder september, två märken oktober, tre betyder november, och sedan går man över på höger sida. Dessa märken kan man sedan skilja på under hela vintern.

Behandling med övriga preparat

Det finns parasiter som inte är helt. eller inte alls. ivermektinkänsliga. Idag finns mig veterligen inga preparat tillgängliga i Sverige för behandling av dessa. I Finland får man enligt EU:s så kallade kaskad regler också använda preparat som är godkända till andra livsmedelsproducerande djurarter. till exempel fenbendazol.

VAD HÄNDER OM MAN RÅKAR GE EN ÖVERDOS/UNDERDOS AV PARASITBEKÄMPNINGSMEDEL?

Överdosering

Överdosering kan orsaka förgiftning. Men med dagens parasitbekämpningsmedel som ivermektin och doramektin är risken för förgiftning liten. eftersom överdosen måste vara riktigt kraftig (kanske 5-10 gånger avsedd dos) för att kunna bli farlig. Hos andra djurarter finns det dock raser eller stammar som är väldigt känsliga. Till exempel är hundar av Collieras sådana. De kan dö efter en vanlig dos. medan de flesta andra hundraserna gott och väl tål ivermektin mot till exempel skabb. Tillverkare av parasitbekämpningsmedel rekommenderar dock inte ivermektinbehandling av hundar; det finns bättre preparat för dem.

Oavsiktlig överdosering av ivermektin leder dock till att slaktkarenstiden måste förlängas; i stället för 28 dygn kan det vara aktuellt att följa dubbel karenstid: 56 dygn. Då måste man komma ihåg att märka djuret så att man kan känna igen det under hela karenstiden. Man ska också alltid rådgöra med den föreskrivande veterinären eftersom behandlingen är delegerad av henne/honom och denne har det yttersta ansvaret.

Underdosering

Underdosering kan på sikt vara farligare än överdosering eftersom det är en av de viktigaste faktorerna i resistensutveckling (utveckling av motståndskraft) i parasitpopulationer. Underdosering ger lägre effekt även om man kanske inte lägger märke till det så fort. då de mest synliga parasiterna – korm och svalgkorm – till skillnad från rundmaskar. är mycket ivermektinkänsliga . Lägre effekt gör att de parasiter som har ärftlig resistensegenskap inte försvinner, och det är de som sedan blir föräldrar till framtidens parasitpopulation. På så sätt kan resistensen öka snabbt i parasitstammen, med följd att parasiter snart tål även normaldoser, eller till och med överdoser. När parasiter är ivermektinresistenta är de automatiskt också doramektinresistenta därför att dessa medel har samma verkningsmekanism.

Idag känner man till ivermektinresistens hos alla viktiga rundmaskparasitarter hos får och resistens är ett vanligt, och stort problem i de stora fårproducerande länderna som Australien och USA. Där behandlar man ofta djur flera gånger om året och varje behandling selekterar för resistens. Ju mer sällan man behandlar och ju effektivare man då behandlar, desto långsammare sker resistensutvecklingen. Naturligtvis är det säkraste sättet att förhindra resistensutveckling att inte alls behandla med parasitbekämpningsmedel.

NÄR ÄR DET BÄST ATT BEHANDLA?

Ivermektinbehandling ges för att renarna ska överleva vintern så bra som möjligt. Därför kan man tänka sig att man kan behandla fortast möjligt efter att transmissionen (överföringen) av parasiter är över för hösten. Korm- och svalgkormflugan flyger ju bara på sommaren; de sista i september om vädret är milt. Många rundmaskar, till exempellöpmagsmasken, kommer i viloläge för vintern och producerar då inte ägg. Om säsongsbetena är tillräckligt åtskilda, ska vinterbetena inte vara nedsmittade och efter behandlingen sker återinfektion bara på vår- eller sommarbetet. Om separeringen av betena inte är fullständig, finns det dock smittofara även på vinterbetet.

I experiment har man inte funnit någon skillnad i hälsa, kondition eller viktutveckling mellan renar ivermektinbehandlade i september, december eller februari. Många har behandlat sina djur även i mars, när kormen är stora och väl synliga. Det är förvånande att man säger sig inte har sett någon inflammationsreaktion, trots att det kan handla om hundratals gram parasiter som dör nästan samtidigt under ryggskinnet. Enligt vad man berättar så torkar kormen bara bort. Tidpunkten är inte heller viktig när det gäller behandling av dräktiga vajor. Ivermektin betraktas som oskadligt för fostret.

Ändå kan det vara önskvärt att behandla så tidigt som möjligt, när man först har hjorden samlad. På så sätt säkerställer man bästa möjliga skinn kvalitet, med minsta kormskador. Å andra sidan är det inte helt omöjligt att en tidig behandling kan reducera stimuleringen av immunapparaten, med lägre immunförsvar och kanske fler parasiter (korm) som följd nästa år.

Om man har renar inhägnade året runt, ökar smittotrycket, speciellt om inhägnaden inte är extremt rymlig. Sådana situationer kan uppstå till exempel om man har hjorden för turismändamål. Då ska man överväga, om det ändå är möjligt, att byta hage. Om man har två hägnader, kan man använda ”dosera- och-flytta” -principen. Man flyttar flocken varje år mellan två hägnader och behandlar mot rundmaskar innan flyttningen. Lämplig tidpunkt för flyttning är till exempel juni. Man kan använda ivermektin/doramektin två dygn innan flyttning. Har man inte möjlighet att byta hägn, kan det vara aktuellt att behandla tre gånger om året: höst. vårvinter och sommar. Detta är dock riskabelt ur resistenssynpunkt.

I normal rendrift är det vanligtvis inte aktuellt att utföra parasitbehandling på sommaren. I ett försök utfört i Finland fann man ingen skillnad i slaktvikt mellan ivermektinbehandlade (i början av juli) och obehandlade kalvar. I Sverige har man dock i en del samebyar ansett att sommarbehandlingen varit till nytta.

VILKA RENAR SKA MAN BEHANDLA?

Man vet att parasitbördan inte är jämnt fördelad i djurpopulationen. Genom att behandla de djur som har mest parasiter och därmed reducera smittotrycket, kan man avsevärt reducera parasitförekomsten även hos andra djur. Problemet är att identifiera de djur som är ”superparasiterade ”. Handjur, både hankaIvar och vuxna sarvar har ofta fler parasiter än honkalvar och vajor. Behandling av vajor anses dock ge bättre kalvar nästa vår.

HUR FORT KOMMER PARASITERNA TILLBAKA?

Parasitbehandling är ingen vaccinering; behandlingen skyddar inte mot framtida infektioner efter att preparatet utsöndrats. Ivermektin och doramektin hindrar återinfektion för två till fyra veckor, beroende på parasitarten (försök utförda med nötkreatur). Efter denna period kan parasiter komma tillbaka, men bara om smittsamma stadier finns på plats. Exempelvis tar det minst nio månader efter behandling i oktober innan renar åter igen kan smittas med kor m eller svalgkorm, eftersom dessa styngflugor bara flyger på sommaren.

Det finns en uppfattning hos några renägare att man bara behöver behandla vuxna renar vartannat år, och den baseras på faktumet att när man ett år avsevärt reducerat parasitmängden så tar det tid innan de är tillbaka i stora mängder igen. Naturligtvis är det också hälften så dyrt att bara behandla vartannat år, samtidigt som man bromsar resistensutvecklingen. Å andra sidan kan man riskera parasitutbrott de år man inte behandlat renarna. Tyvärr känner man renparasiternas biologi alltför dåligt för att kunna förutspå parasitutbrott på ett pålitligt sätt. Det finns ett nordiskt forskningsprojekt som under 2002- 2004 ska belysa renparasiternas (speciellt rundmaskarnas) populationsdynamik. Efter detta projekt vet man säkert mer om detta.

Behandling med ivermektin eller doramektin ger som sagt ingen långvarig effekt, utan djuret kan infekteras på nytt efter att läkemedlet utsöndrats. Om man däremot effektivt kunde vaccinera djur mot parasiter, skulle immunförsvaret eliminera dem kontinuerligt efter eventuell smitta. Detta skulle vara intressant och det pågår också forskning om möjligheterna att utveckla vaccin mot korm. Tills vidare är det dock alltför tidigt att förutspå om vaccinet kan fungera, och om det eventuellt kommer att marknadsföras.

KAN MAN UTROTA PARASITER?

Parasiter, som övervintrar i renen och är speciellt ivermektinkänsliga (korm och svalgkorm), kan man lätt tänka sig att man kan utrota genom omfattande behandling av hela renpopulationen. Antagligen skulle det lyckas om man kunde samla alla renar till behandling. Men det händer ändå att man vissa
höstar/ vintrar inte får tag i alla djur. Dessutom kan man inte ens tänka sig att behandla vildrenar, som i Norden finns både i Norge och i Finland. Styngflugor har en hög fortplantningsförmåga och flygförmåga, som sedan skulle sörja för att parasiter skulle breda ut sig efter att utrotningskampanjen är avslutat. Man menar dock att upprepad behandling betydligt reducerat dessa parasiter i enstaka distrikt.

Utrotning av ”vanliga” renparasiter verkar inte vara en aktuell målsättning. Däremot kan man tänka sig att sträva efter utrotning av speciella, kanske för människan hälsofarliga parasitarter – som eckinococken – som man relativt enkelt tillintetgjorde i norska Finnmark på 1960- och 1970-talet. då livscykeln cirkulerade mellan renar och vallhundar. Utrotningssyftet blir dock avsevärt svårare att uppnå om livscykeln inkluderar vilda djur, som vargen i Finland idag.

ÄR PARASITBEKÄMPNING EKONOMISKT LÖNSAM?

Det är inte alltid helt säkert att renägaren tjänar på behandlingen. Den har bara negativa effekter om man behandlar renar mot parasiter som de inte har. Exempel på negativa effekter är stressandet av djuren och eventuellt även inflammationer och bölder som följd av felaktig injektionsbehandling.

Undersökningar som gjorts hittills, visar antingen en ökad tillväxt efter behandling, eller ingen tillväxteffekt om renarna varit i god kondition. Många renägare menar att behandling ger starkare och större renar, men det är svårt att bevisa eftersom variationen är stor mellan år och distrikt. Behandlingen kostar pengar, och för att den ska vara lönsam för renägaren, måste kostnaderna återbetalas av tillväxtökningen och/eller högre värde av produkterna, såsom renskinn. Djurskyddet är det svårt att direkt sätta en prislapp på, men indirekt ökar produktionen av att man undviker att djuren lider.

KAN PARASITBEKÄMPNINGSMEDEL VARA FARLIGT FÖR MÄNNISKAN?

Organofosfater som man använde på 1970-talet hade inga stora säkerhetsmarginaler. Dem kunde man ganska lätt bli sjuk av. Organofosfatförgiftningar är vanliga också idag – då mest efter hantering av insektsmedelsspray, och dödsfall registreras fortfarande i u-länder.

Dagens preparat är däremot ganska trygga och korrekt hanterade ska de inte orsaka hälsofara för människor. Vid eventuell självinjektion märker man att det svider häftigt. Denna vävirritation orsakas mest av de lösningsmedel som bildar merparten av preparatet. På grund av svidandet är det osannolikt att man injicerar farliga mängder ivermektin i sig själv.

Ivermektin och doramektin är fettlösliga och ska därför hamna i kroppens fettvävnad, men den lagras inte där utan utsöndras så småningom. Utsöndringen sker i avföringen. Fyra veckor efter behandlingen ska ivermektinhalterna vara försvinnande låga. Karenstid är satt först och främst därför att ivermektin/doramektin är främmande kemiska ämnen som av livsmedelshygieniska skäl inte får finnas i köttet. Det har konsumenterna rätt att kräva.

FINNS DET EKOLOGISKA EFFEKTER AV PARASITBEKÄMPNING?

Parasitbekämpningsmedel är gifter, ivermektin och doramektin är speciellt giftiga mot leddjur och rundmaskar. Dessa är viktiga nedbrytare av gödsel. Man har konstaterat att avföring från ivermektinbehandlade nötkreatur ofta bryts ner saktare än avföring från obehandlade djur.

Det skulle kunna vara tänkbart att nedbrytarfaunan i renskötselområdet är ännu mer känslig än i varmare områden. Det verkar dock som om miljöeffekterna inte är så stora efter behandling av renar, eftersom renens vinteravföring (det är ju under vintern man behandlar) är näringsfattig och torr. Därför är insekter inte intresserad av den, oberoende av eventuella ivermektinrester i den.

Ivermektin bryts ner av till exempel solens UV-strålning och ackumuleras (ökar) därför inte i ekosystemet. Nya undersökningar visar att ivermektinrester finns i jorden under avföringen från behandlade djur. Man undersöker nu om dessa rester har betydelse för jordens fri levande ickeparasitära rundmaskar. Men ivermektinbehandlingens negativa miljöeffekter kan inte vara lika allvarliga som effekterna av många tidigare bekämpningsmedel, som blivit allvarliga miljögifter.