”FN har fel” räcker inte – regeringens svar måste vara mer än ett politiskt avfärdande.
När energi- och näringsminister Ebba Busch bemöter FN-kritik om samiska rättigheter med beskedet att ”FN har fel” väcker det allvarliga frågor ur ett demokrati- och rättsstatsperspektiv.
En svensk minister har självklart rätt att ifrågasätta slutsatser från FN organ. FN är inte ofelbart, och alla uttalanden från FN-systemet har inte heller samma rättsliga status. Men när internationella granskningsorgan återkommande riktar kritik mot Sverige för hur staten respekterar samernas rättigheter måste regeringens svar vara mer än ett politiskt avfärdande.
Om regeringen anser att FN har fel måste regeringen också förklara varför.
Det handlar om en grundläggande rättsstatlig princip: regeringen kan bedriva politik och föreslå förändringar av lagstiftningen, men den kan inte genom politiska uttalanden avgöra omfattningen av samebyarnas rättigheter.
”I en rättsstat avgörs inte frågan om staten respekterar samebyarnas rättigheter genom att en minister förklarar att kritikern har fel. Om regeringen menar att FN:s rättsliga bedömning är felaktig bör den rimligen redovisa vilka rättskällor, rättsregler och rättsliga argument som stöder den slutsatsen. Det är skillnaden mellan politiskt tyckande och rättsstatlig argumentation.”, säger Jenny Wik Karlsson förbundsjurist vid Sámiid Riikkasearvi.
Samiska rättigheter kan inte reduceras till politiskt tyckande
Samiska rättigheter måste bedömas utifrån relevanta rättskällor – svensk grundlag och lagstiftning, domstolspraxis och de internationella åtaganden som Sverige har förbundit sig att följa.
Det blir särskilt viktigt när statens ekonomiska och näringspolitiska intressen kolliderar med samiska rättigheter, samisk kultur, renskötsel och samebyarnas rättigheter till mark.
Rättsstatens skydd för urfolk och minoriteter finns inte enbart för situationer där majoriteten och minoriteten är överens. Dess verkliga betydelse visar sig när starka politiska eller ekonomiska intressen står mot ett urfolks rättigheter, fortsätter Jenny Wik Karlsson.
Regeringen måste visa vilken rättslig grund den lutar sig mot
Om regeringen menar att internationella organ gör en felaktig bedömning bör den därför offentligt redovisa den rättsliga analys som ligger bakom slutsatsen.
Vilken rättslig bedömning anser regeringen är fel? Vilka rättskällor stöder regeringens motsatta slutsats? Hur förhåller sig regeringens ståndpunkt till svensk domstolspraxis och Sveriges internationella åtaganden?
Och framför allt, hur säkerställer regeringen att samebyarnas rättigheter som urfolk får ett effektivt skydd när de ställs mot statens intresse av exempelvis gruvdrift och exploatering av naturresurser?
Det är frågor som kräver juridiskt underbyggda svar.
Rättsstaten kräver mer än ”FN har fel”
Det principiellt allvarliga är därför inte att en minister kritiserar FN. Internationella institutioner måste också kunna utsättas för juridisk och politisk kritik.
Problemet uppstår när kritik som gäller statens respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, tillika samebyarnas rättigheter, avfärdas utan att regeringen samtidigt redovisar den rättsliga grunden för sin egen ståndpunkt.
I en rättsstat kan regeringen inte själv besluta om vilka rättigheter de har skyldighet att respektera. När en minister säger att ”FN har fel” bör nästa fråga därför vara självklar: På vilken rättslig grund?, avslutar Jenny Wik Karlsson.
