Umeå 2018-11-18

Till

Miljödepartementet

Näringsdepartementet

Yttrande avseende kommissionens förslag till ändringar i rådgivande dokument under Art- habitat direktivet.[1]

Sámiid Riikkasearvi (SSR) har tagit del av det förslag till EU kommissionens förslag ändringar i Art- habitat direktivets (direktivet) rådgivande dokument samt kommissionens utkast till ny bilaga om varg. SSR vill med anledning av dessa förslag lämna följande yttrande i frågan.

SSR:s övergripande kommentarer

SSR kan konstatera att kommissionens förslag till förändringar i det rådgivande dokumentet riskerar att försvåra arbetet med att skapa förutsättningar för en hållbar adaptiv förvaltning av de stora rovdjuren i Sverige. Vidare kommer förslaget om det tillämpas till fullo i Sverige påtagligt försvara arbetet med att uppnå den riksdagen antagna toleransnivån.

SSR kan konstatera att kommissionen på intet sätt tagit hänsyn till de åtaganden medlemsländerna (Sverige och Finland) har gentemot samerna som urfolk och dess möjligheter att utöva sin traditionella näring (renskötsel) i det rådgivande dokumentet. Noteras här måste att även EU har förpliktelser gentemot de urfolk som finns inom unionen. Att medlemsstaterna har förpliktat sig till att vidta åtgärder till skydd för det samiska folket finns uttryckt i Sveriges anslutningsfördrag[2]. SSR menar att Sverige i sin kommunikation med kommissionen måste lyfta fram dessa omständigheter. Här måste särskilt noteras att Sverige (och Finland) fått rekommendationer från flertalet internationella organ[3] att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att rovdjursförvaltningen inte påverkar möjligheterna till en hållbar traditionell naturbetesbaserad renskötsel, senast vid Europarådets rapport om ramkonventionen.

Eftersom riktlinjerna i det rådgivande dokumentet är desamma för alla strikt skyddade arter, stora som små, kan kraven bli mycket svåra att uppfylla för medlemsstaterna. Denna likriktning innebär svårigheter att skapa förutsättningar för en adaptiv regional förvaltning. En medlemsstat är förpliktigad att skydda såväl biotoper som populationer av de skyddade arterna. I detta sammanhang kan nämnas renens betydelse för exempelvis betespräglat fjällandskap med unik flora som också omfattas av skydd vilket kan stå i strid med exempelvis det skydd som lo och björn har. SSR anser att förslaget begränsar medlemsstaternas möjlighet till flexibilitet, i tillägg till detta måste noteras att kommissionens förslag riskerar att urholka Art 2 p3 i direktivet då detta överhuvudtaget inte beaktas i förslaget.

Särskilda kommentarer på förslagen

Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska uppnå GYBS för en population på nationell nivå, SSR delar detta synsätt. I kommissionens förslag framgår att lokala och regionala populationer, även inom ett land, ska brytas ut och bedömas separat. SSR är oroade att detta skulle leda till högre koncentrationer av rovdjur i fler enskilda regioner än vad som krävs idag. Vilket kommer försvåra möjligheterna att vidta förvaltningsåtgärder för att uppnå toleransnivån. Härvid finns det en risk att enskilda samebyar riskerar att bära en oproportionerligt hög koncentration av rovdjur. Det finns också en uppenbar risk att möjligheterna till skyddsjakt begränsas ytterligare.

Enligt direktivet och Bernkonventionen uppmanas medlemsstaterna att samordna sin förvaltning, vilket medför att GYBS lättare kan uppnås något som SSR anser som positivt. Idag finns redan ett etablerat samarbete främst mellan Norge och Sverige i rovdjursförvaltningen, något som SSR i grunden anser är bra även om detta samarbete kan förbättras.

Kommissionens förslag innebär dock att gemensamma förvaltningsplaner mellan länder som delar population (såsom Sverige, Norge och Finland) blir ett krav för att undantag från det strikta skyddet ska få användas. Sverige och Norge nämns specifikt i referensmaterialet. SSR anser att ett sådant krav kan motverka en hållbar förvaltning, Det finns ingen anledning att genomföra denna förändring då direktivets intention i detta avseende är tillräckligt.

Av förslaget så framgår det att Kommissionen önskar ytterligare restriktivitet vid tillämpningen av undantagen i Art 16.1.e vilket tillämpas av Sverige vid populationsreglerande jakt på varg, lo och björn. Noterbart är att kommissionen inte anser att vargen har gynnsam bevarandestatus i Sverige, vilket Högsta förvaltningsdomstolen anser. SSR anser att den rådgivande texten måste återge ordagrant vad direktivet föreskriver. SSR menar att såsom det rådgivande dokumentet formulerats i denna del är motstridig och riskerar att skapa en otydlighet vilket medför svårigheter när undantaget ska tillämpas. Denna otydlighet riskerar att ytterligare polarisera vargdebatten i Sverige samt motverka intentionerna att begränsa skador orsakade av varg inom renskötselområdet.

Av förslaget så framgår det att Kommissionen menar att förvaltningsplaner ska finnas på plats och att dessa ska vara ”comprehensive” för att undantag ska få tillämpas, i dessa fall avses samtliga undantag under Art.16.

SSR anser att det inte tydligt vad begreppet innefattar, vilket medför att bedömningarna av dessa kan komma att skilja sig åt mellan förvaltningsmyndigheter. SSR konstaterar att direktivet föreskriver att det ska vara upp till varje medlemsstat att utforma dessa efter vad som anses ändamålsenligt i varje enskilt fall, vilket SSR förordar. För gränsöverskridande populationer kräver Kommissionen i tillägg att gränsöverskridande förvaltningsplan ska finnas på plats innan undantag kan tillämpas. En sådan tolkning kommer att medföra svårigheter i dagens rovdjursförvaltning, och få en direkt effekt på möjligheterna till att vidta åtgärder. Noterbart är att gränsöverskridande förvaltningsplaner går utöver direktivets krav, vilket SSR anser inte är behövlig.

Kommissionen föreslår en restriktivare tolkning av begreppet annan lämplig lösning. Detta begrepp, är ett grundläggande krav för samtliga undantagsmöjligheter i direktivet, föreskriver att de lösningar man tittar på ska vara ”lämpliga”. En restriktivare tolkning kommer att medföra att det blir än svårare att få exempelvis skyddsjakt, konsekvensen av detta är att samebyarnas möjligheter att förhindra skada ytterligare begränsas. Visserligen så lyfter kommissionen förslag att det finns förslag på andra lämpliga lösningar, men dessa är till sin karaktär inte är proportionerliga till dess kostnader eller effekt.

Avlutande kommentarer

 SSR är starkt oroad över att kommissionens förslag till rådgivande dokument kan komma att medföra ytterligare begränsningar till möjligheten att vidta åtgärder till skydd för renskötseln. En konsekvens av detta är att möjligheterna att uppnå toleransnivån blir minimala.

Hänsyn måste tas till Sveriges internationella åtaganden gentemot samerna som urfolk, dessa åtaganden gäller också vid utformning av nya förvaltningsmodeller. Enligt FN:s konvention om politiska och sociala rättigheter(ICCPR) och den praxis som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (MRkommittén)har utvecklat, får ett urfolks traditionella landområde och möjligheter att bedriva sin kulturellt betingade näringsform aldrig inskränkas i sådan utsträckning att de lokalt påverkade individerna förlorar sin möjlighet att försörja sig genom sin traditionella näringsform. Då detta är ett absolut krav krävs det att det, vid varje inskränkning, utförs en utvärdering om hur stor påverkan blir för urfolket och folkets möjlighet att bedriva sin näringsform.

Artikel 27 ICCPR syftar till att tillförsäkra ett urfolk, i detta fall samerna, en möjlighet att bibehålla sina kulturella, social och politiska rättigheter, såsom de uttrycksgenom folkets traditionella livsstil. Den omständighet som är mest central för att uppfylla ovan nämnda rättigheter är, enligt MR–kommitténs praxis, möjligheten att bibehålla kontroll och nyttjanderätt över traditionella landområden. Vid avgörandet av om en inskränkning medför ett brott mot artikel 27 används tre kriterier, varav aktivt deltagande i beslutsprocessen är endast ett av dessa tre kriterier. Det viktigaste kriteriet är dock möjligheten för ett urfolk att fortsätta bedriva sin traditionella näringsform. SSR anser att möjligheterna att bedriva sin traditionella näring idag är akut hotat av de höga nivåerna av rovdjur inom renskötselområdet, om vargens utbredningsområde skulle utökas till att omfatta renskötselområdet medför det i praktiken att omöjliggöra en långsiktigt hållbar renskötsel.

SSR anser att regeringen i sin kommunikation tydliggör att Sverige också måste uppfylla sina internationella åtaganden gentemot samerna som urfolk. SSR anser att Sverige bör efterfråga ett tydliggörande i det rådgivande dokumentet hur dessa åtaganden uppnås inom ramen för direktivet.

SSR förutsätter att organisationen i fortsättningen inkluderas i ärendehanteringen och bereds tillfälle att yttra sig i frågan.

Dag som ovan

Jenny Wik Karlsson

Sámiid Riikkasearvi

[1] Guidance document on the strict protection of species of Community interest under the Habitats Directive

[2] prop.94/95:19 bilaga 3

[3] bland annat FN:s specialrapportör för urfolksfrågor, uttalande från CERD m.fl

2018-12-14T12:50:41+00:00december 14th, 2018|