Som renägare behöver du vara medveten om riskerna med att samla ihop många djur på liten yta. Att följa råden kring foder, vatten, hygien, rutiner och utformning av hägn minskar avsevärt risken för ohälsa hos renarna. Det är viktigt att minimera alla former av stress, som högt antal djur, trängsel vid krubbor och onödig hantering.
Samtidigt är det viktigt att påbörja utfodring innan renen gått ned sig för mycket i kondition. En svältande ren som plötsligt får stora mängder foder har dåliga förutsättningar att klara omställningen. Om det samtidigt blir mycket kallt är risken för hälsoproblem och dödlighet stor.
Du bör lära dig att känna igen tecken på sjukdom för att kunna vidta åtgärder tidigt och ha en bra dialog med din veterinär. Om sjukdom uppstår gäller det att snabbt isolera sjuka djur till en sjukhage och kontakta veterinär. Inför veterinärkontakten, dokumentera gärna med bilder och kontrollera symptomen. Nedan kan du läsa om vanliga sjukdomar hos ren.
Vad är skvalpmage?
Skvalpmage eller våmacidos är ett tillstånd som uppstår när renen får i sig stor mängd lättillgängliga kolhydrater (t.ex. pelleterat foder) utan tillvänjning. Vid våmacidos (skvalpmage) har våmmen ett lågt pH (surt), en minskning av bra mikroorganismer och en ökning av antalet laktobaciller i våmmen. Våmacidos (skvalpmage) leder till att vätska dras från kroppen in i våmmen och renen kan få diarré, bli uttorkad och tillslut dö i en cirkulationskollaps.
Vilka är symptomen?
Vid våmacidos (skvalpmage) blir renen snabbt dålig, får stor buk, kan få diarré, tappar aptiten och blir uttorkad. Vid rörelse kan våmmen höras “skvalpa”. Det är inte ovanligt att renen kräks upp löst våminnehåll strax innan den dör.
Hur undviks skvalpmage?
Skvalpmage undviks bäst genom långsam tillvänjning till det nya fodret och att inte utsätta renar för tvära foderbyten. Vid introduktion av pellets – begränsa mängden pellets, men se till att alla renar verkligen äter. Då får våmmen en chans att anpassa sig. Även renar som redan äter pellets utan problem kan få skvalpmage vid byte av pelletssort, eller om innehållet i en ny leverans skiljer sig mycket mot det renen redan äter.
Risken för skvalpmage minskar betydligt om renen betar eller äter ett bra grovfoder (ensilage) som komplement till pellets. Det stimulerar både idissling och salivproduktion. Renens saliv är basisk och buffrar så att våminnehållet inte blir för surt.
Vad kan jag göra om en ren fått skvalpmage?
Om renen hunnit bli dålig av våmacidos är prognosen ofta dålig. Ska renen räddas krävs normalt intensivvård. Misstänker du skvalpmage, kontakt omgående din veterinär. Här är några saker du kan göra själv:
- Den viktigaste åtgärden om du misstänker skvalpmage är att omedelbart sluta ge pellets och låta renen ha tillgång till endast renlav och ett bra ensilage.
- Ge natriumkarbonat eller bakpulver för att buffra våminnehållet. Eventuellt behöver man först tömma våmmen på vätska och ge ny vätska med natriumkarbonat.
- I USA förekommer det att getter, som också lätt får våmacidos, ges fri tillgång på natriumkarbonat i förebyggande syfte. Det kan sannolikt fungera även för renar.
Diarré
Diarré är ett vanligt förekommande problem, speciellt i början med utfodring av pellets och vid hastiga foderbyten. Om djuren är i dålig kondition, och det samtidigt är mycket kallt, kan även en vanlig omställningsdiarré orsaka hög sjuklighet och dödlighet. Diarré kan också vara orsakad av infektion och är då ofta allvarligare.
- Undvik diarré genom att introducera pellets successivt och se till att djuren har tillgång till ensilage, mossa och rent vatten.
- Vid lindrig diarré, minska mängden pellets och ha renarna under uppsikt. Ge gärna renlav och se till att det finns fri tillgång till vatten eller ren snö.
- Vid vattentunn och riklig diarré, isolera renen. Ge lav, upphör helt med pellets och ge eventuellt vätskeersättning och energibalans i samråd med veterinär.
- Vid vattentunn, riklig eller blodig diarré och påverkat allmäntillstånd – isolera renen och kontakta veterinär. Undvik pellets, ge renlav, vätskeersättning, energibalans och aktivt kol (finns i pastaform). Håll renen varm, ren och torr. Sätt gärna på ett täcke om det är kallt.
- Om många renar har diarré, rådgör alltid med veterinär. Innan du ringer veterinär, räkna hur många renar som har diarré och bedöm deras allmäntillstånd – om de är pigga, äter, går undan, osv.
Svält/utmärgling
Det finns många anledningar till att djur dör av utmärgling. Det är viktigt att utesluta sjukdom genom att kontakta veterinär och obducera djur som har dött.
Vad gör jag om jag misstänker svält?
- Skilj ut uppenbart magra renar och ha dessa under uppsikt i ett sjukhägn. Ge renlav eller hänglav som komplement till pellets och ensilage. Ge tillskott av mineraler och vitaminer, framför allt B-vitamin, som är viktigt för djur i svält.
- Om många renar är magra bör man inte ha för många djur i hägnet. Man behöver kunna se varje individ och försäkra sig om att alla äter. Snåla inte på antalet krubbor och se till att renarnas ensilage är av god hygienisk kvalitet, inte frusen, hård eller för fiberrik. En ren kan dö av svält trots att magarna är fyllda med ensilage, om ensilaget t ex innehåller för mycket fibrer som renen har svårt att bryta ner.
Om renarna ska börja utfodras när de redan är i dålig kondition gäller det att göra allt rätt:
- Vänj renen långsamt vid pelllets. Utfodra små mängder många gånger per dag.
- Ge ett bra ensilage innan pellets för att sätta igång renens idissling.
- Se till att renarna har tillgång till rent vatten.
- Ge rikligt med lav/mossa.
- Ge mineraler och vitaminer.
- Skydda renarna mot extrem kyla genom att ha ett välplanerat hägn (kuperat hägn med träd).
- Ha ett separat hägn med många krubbor för renarna i sämst kondition. Då undviks trängsel och stress och du kan ha en god tillsyn.
- Sjuka djur ska isoleras omgående och veterinär kontaktas.
- Döda/avlivade renar ska obduceras. Om man vid obduktion inte finner något fett på renens hjärta är det ett tecken på att renens alla fettreserver är slut och att renen har dött av utmärgling.
Inpackningar
Vad är inpackningar?
Inpackningar innebär i princip förstoppningar på olika ställen i renens matsmältningssystem. Om renen får ett allt för grovt och fiberrikt ensilage kan inpackningar uppstå, framför allt i löpmage och bladmage. Det innebär att födan inte går vidare in i renens mag-tarmkanal.
Förstoppning i renens magar och tarmar kan också orsakas av brist på vatten. Tänk på att en ren som äter pellets behöver mycket mer vatten än renar på bete.
Ibland orsakar plast och snören från ensilagebalar stopp eller andra problem i renens magar och tarmar.
Blöt buk
Blöt buk är ett fenomen som inte är känt hos något annat djurslag. Renarna blir blöta i armhålor, ljumskar, på bukens undersida och ibland på benen. Orsaken är okänd, men det finns misstankar om att mögelgifter i foder har betydelse för sjukdomens uppkomst. Mögelgifter kan bildas i fodret om det förvaras fuktigt och varmt eller om plasten runt ensilagebalarna är trasig och det kommer in luft.
Vilka är symptomen på blöt buk?
Renar som drabbas har ofta god aptit. Djuren har inte feber och är blöta även om man håller dem på torrt underlag. Karaktäristiskt är att renen kurar ihop sig för att hålla värmen.
Hur kan jag behandla blöt buk?
Behandlingen består av omedelbart foderbyte och skydd mot kyla. Om renen inte visar tecken på förbättring inom några dagar bör du kontakt veterinär. Överlevnaden varierar. Vid obduktion av djur som har dött har dödsorsaken varit en cirkulationskollaps.
Trumsjuka
Renar som är sjuka och ligger ner på sidan drabbas lätt av trumsjuka då gas i våmmen inte tar sig ut den naturliga vägen. Sjukt djur ska ligga på bröstet med huvudet högt upp så den kan rapa och med stöd så att det inte kan falla. Försök få renen att stå upp röra på sig, massera försiktigt våmmen och ge en blandning av mjölk, jäst, olja och lite diskmedel. Målet är att få renen att rapa.
Ögoninfektioner
Allvarliga och smittsamma ögoninflammationer sprids lätt då ett stort antal djur hålls i ett hägn. Vissa år är problemen större än andra år.
Vad beror ögoninfektioner på?
- Orsakerna är sannolikt flera, bland annat en dammig miljö, dammigt foder och trängsel vid foderkrubbor, som kan orsaka stress hos djuren och/eller nedsatt immunförsvar.
- Vissa studier har visat ett starkt samband mellan en hög förekomst av herpesvirus hos renar och utbrott av allvarliga ögoninflammationer. Om renen en gång smittats av ett herpesvirus finns viruset kvar hos renen hela livet. Viruset kan ligga vilande i kroppen och aktiveras i samband med stress, t.ex. vid transport, svält eller trängsel. Ett aktiverat herpesvirus hos vajor kan smitta kalvar och orsaka små sår på ögats hornhinna. Där får olika bakterier lätt fäste och kan förvärra infektionen.
- Även klamydiabakterien är en orsak till utbrott av ögoninflammationer.
Vad gör jag om jag upptäcker ögoninflammation?
Om du upptäcker ögoninflammation bland dina renar bör du omgående isolera dessa till en sjukhage. Då undviker du vidare smittspridning och möjliggör tillsyn och eventuell behandling. Eftersom det finns många olika orsaker till ögoninflammationer är det viktigt att ta reda på vad ett sjukdomsutbrott beror på. Det gör man med ett så kallat svabbprov, som sedan undersöks på laboratorium. Kontakta din veterinär för den fortsatta hanteringen.
Munvårtsjuka/orf
Munvårtsjuka eller orf orsakas av ett virus (Parapoxvirus) som ger vårtor och/eller blåsor i och kring munnen. Det egentligen inte vårtor även om sjukdomen heter så. Sjukdomen har påvisats hos en ren i Sverige under 2015 och vid ett större utbrott under 2016 med flera sjuka och döda renar. I februari och mars 2018 noterades också flera utbrott av sjukdomen. Innan dess hade inga fall rapporterats sedan 70-talet. Finland har dock haft flera större utbrott.
Inkubationstiden är cirka 10 dagar. Om renen överlever läker sjukdomen vanligen ut på 2-4 veckor. Genomgången infektion ger sannolikt flerårig immunitet, men inte livslång.
Vilka är symptomen på orf?
Vårtor/blåsor uppstår på mule, läppar eller i munhåla. Vid stor utbredning kan det bli smärtsamt för renen att äta och därmed finns risk för kraftig avmagring. Blåsorna/vårtorna kan även bli infekterade med olika bakterier som ytterligare förvärrar skadan. Det är inte ovanligt att drabbade renar får nekrobacillos i skadorna som orf har orsakat.
Hur behandlas orf?
Det finns ingen behandling som fungerar mot vårtviruset. Däremot kan man behandla sekundära bakterieinfektioner som fått fäste i och kring blåsorna/vårtorna, men ofta har dessa infektioner fått så pass stor utbredning att det är för sent att påbörja behandling. Därför ligger fokus på att förhindra smittspridning.
Om de sjuka djuren går i hage och utfodras i krubbor riskerar man att få en stor spridning bland djuren, både av vårtviruset och av sekundära bakterieinfektioner. Genom att låta djuren gå på fribete minskas smittspridningen, men det innebär att tillsynen av djuren försvåras och att smitta kan ske till andra renar. Om djuren inte kan släppas på fribete ska drabbade djur isoleras i ett sjukhägn. Varje enskilt fall behöver hanteras var för sig. Kontakta veterinär om du misstänker att du drabbats.
Se upp!
Viruset riskerar att smitta till människa och ger smärtsamma sår. Vidta därför alltid försiktighet vid hanteringen av djur med beskrivna förändringar. Använd handskar.
Parasiter
Vad är parasiter?
Parasiter är organismer som lever på bekostnad av ett värddjur utan att hjälpa denna.
Vilka parasiter finns hos renen?
Rundmaskar (nematoder)
- Löpmagsmasken borrar sig in i löpmagens saltsyraproducerande körtlar och kan förorsaka matsmältningsproblem och ger vid kraftiga infektioner diarré.
- Lungmasken lever i luftvägarna på renen och kan orsaka allvarlig skada på lungorna, andningssvårigheter, avmagring och till och med död.
- Hjärnhinnemasken ger inflammationsreaktioner i hjärnan eller ryggmärgen. Det leder till inkoordination i bakbenen och sänkt bakparti. Äggen sprids genom saliv och avföring.
- Bukhålemasken lever fritt i buken, frambringar allvarliga inflammationsreaktioner som kan leda till delvis kassation av slakten.
Leddjur
- Tungmasken kan bli 12-14 cm lång och lever i bihålorna och orsakar inflammation.
Insekter
- Korm och svalgkorm är två av de mest kända och synliga renparasiterna. Humleliknande styngflugor lägger ägg (juli-september) på renens klövar och nedre delen av benen. Larverna vandrar sedan upp till ryggen där de lever under skinnet. Det framkallar inflammation hos renen och skadar skinn och kött.
Löss och fästingar
- Vanlig fästing (Ixodes ricinus) är ett spindeldjur som suger blod av däggdjur och kan bära på olika smittor. Den har tidigare inte existerat i renskötselområdet i Norden, men breder nu ut sig. Renar kan också ha både blodsugande och pälsätande löss, men de är svåra att hitta.
- Utöver dessa finns andra parasiter, som du kan läsa mer om här.
Hur blir jag av med renens parasiter?
Det finns en hel del skadliga parasiter som man enkelt kan bekämpa med moderna läkemedel. Men kom ihåg att använda läkemedel förnuftigt för att fördröja utvecklingen av resistens hos parasiterna. Att bekämpa parasiter är viktigt av både djurskyddsskäl och av ekonomiska skäl.
Avmaskning med Ivermektinpreparat
Ivermektinpreparat är effektivt mot både insektsparasiter och rundmaskar och ges genom en injektion under huden på renen. Läkemedlet är receptbelagt och skrivs ut av veterinär.
- Vid injektion sprutas läkemedlet in under huden på renen. Användningen av preparatet ska sedan journalföras av renägaren. Både journalföring och märkning av djur, t.ex. med sprayfärg, är mycket viktigt av livsmedelshygieniska skäl. Ivermektinbehandlade djur har 28 dagars slaktkarens.
- Överdosering kan orsaka förgiftning och leder till att slaktkarenstiden behöver förlängas. Underdosering kan på sikt vara farligare än överdosering, eftersom det kan leda till att parasiterna blir resistenta och inte dör av läkemedlet.
- Behandlade djur ska märkas om det är praktiskt möjligt. Syftet med det är att förhindra att redan behandlade djur hamnar i slakt eller av misstag blir behandlade på nytt. Vilken typ av märkning du använder journalförs.
Läs mer om parasitbehandling här.
Avmagringssjuka/Chronic Wasting Disease (CWD)
CWD, eller avmagringssjuka som den kallas på svenska, är en prionsjukdom som varit känd hos olika hjortdjur i Nordamerika sedan 1960-talet. Sjukdomen orsakar skador på hjärnan och det finns inga botemedel eller vaccin. Sjukdomen är smittsam.
Vilka är symptomen?
Djuret går ett till flera åt innan det börjar visa symptom. Under denna tid smittar sjukdomen via till exempel saliv, urin och avföring. När djuret börjat visa symptom, som förändrat beteende, vinglighet, avmagring, överdriven urinering och dreglande, dör djuret inom några månader.
Hur skyddar vi oss?
I Sverige har vi ännu inte haft några fall, men i Norge upptäcktes smittan 2016. Under åren 2018-2020 genomförs en EU-beslutad övervakning av avmagringssjuka på bland annat viltlevande hjortdjur och hägnad ren.
SVA uppmanar alla samebyar att ta prover för avmagringssjuka på döda djur och skicka in för analys. Läs mer om det här.