De åtta årstidernas folk

Renskötsel är på sitt sätt tämligen unik som areell näring.
Det är den enda näring som inte har någon kontroll över miljöfaktorer som väderlek och temperatur, betestillgänglighet och naturliga störningar. Det är i princip bara den egna arbetsinsatsen som kan kontrolleras. De allt större anspråken på tillgång till jakt- och fiskemarker i fjällområdet i kombination med ökad skotertrafik och turism har inneburit att rennäringen inte heller har någon kontroll på de mänskliga störningar. Den fria upplåtelseformen för jakt- och fiske i fjällområdet sker helt utanför rennäringens kontroll och det samma gäller övriga rekreationsaktiviteter.
Samerna renskötselår kan beskrivas utifrån de åtta årstider som finns i det samiska språket.

Vårvintern (mars-april)

I mars – april månad sker flyttningen från vinterbetsområdet till vår- och kalvningslandet i fjällregionen. Skogssamerna flyttar till sina kalvningsland i skogsområdet. Tidpunkten för flyttningarna varierar beroende på snö- och betesförhållandena. Renkorna (vajorna) drar villigt iväg till lågfjället där deras gamla kalvningsplatser finns. Fjällrenarna söker sig till sina kalvningsplatser på lågfjällets sydsluttningar eller i den glesa fjällbjörksregionen där tidigt finns barfläckar. Födan består mest av lavar. Tillgången på trädlavar är mycket viktig eftersom markvegetationen inte är tillgänglig på grund av vårvinterns skare.

Våren (april – maj)

I maj föds renkalvarna på lågfjällen och inom vissa områden i skogslandet. Vajorna söker sig till sydlägen där tillgången till bete är god och där snön smälter undan tidigt så att ny växtlighet kan komma upp snabbt. Vajorna kalvar i regel på samma tid och samma plats år efter år. Terrängen bör vara småkuperad och skyddad från vind. Vajan föder årligen en (1) kalv som väger 4-6 kg. Fjolårskalven stöts bort strax före eller i samband med kalvningen. Under den här tiden består betet av en blandning av lavar, gräs, örter och löv. Kalvningstiden är mycket känslig ur störningssynpunkt eftersom vajan lätt kan lämna den nyfödda kalven om det är för mycket störningar.

Försommaren (juni)

Efter kalvningen kommer en lugn period för såväl renen som renskötarna. Renen söker sig nu till björkskog, myrmarker och bäckdrag där grönskan kommer tidigt. För skogssamerna är våtmarkerna viktiga. Försommaren är något av en återhämtning- och uppbyggnadsperiod för renen. Den får beta i lugn och ro fram till den tid då värme, mygg och insikter infinner sig.
Ett bra försommarbete innebär att de vuxna renarna snabbt kan återhämta vad de tappat i vikt under vintern. För renskötaren är detta en tid för byggnads- och reperationsarbete av arbetshagar, byggnader och andra renskötselanläggningar.

Sommaren (juni – juli)

Nu drar renarna upp mot högfjället eller ut på vidder där värmen och insekterna är mindre besvärande. Renarna är speciellt känsliga för kormflugor och svalgbromar. Det är två insekter vars larver har renen som värddjur. I slutet av juni börjar renskötarna samla ihop renarna till kalvmärkning. Det är en hektiskt tid för renskötaren som under flera sommarveckor får vända på dygnet eftersom kalvmärkningarna i huvudsak sker på kvällen och natten då det är som svalast. Arbetet med samlingar kan ta flera dagar beroende på väder och vind. Renarna är oftast spridda över stora områden och samlas ihop med hjälp av helikotrar och motorcyklar men också till fots. Samebyarna har flera kalvmärknigshagar på olika platser som används vid olika tidpunkter beroende på varifrån renarna samlas. I rengärdet följer kalven vajan. Det är därför lätt att se vem som äger kalven. Med kastlinan fångar man kalven och märker den. Märket består av olika kombinationer av snitt i renens öron. Varje ägare har sitt renmärke.

Förhösten (augusti)

Renarna betar i björkskogen och på myrarna. De har fortfarande god tillgång till grönbete och äter löv, gräs och örter. Renen är också mycket förtjust i svamp som är rik på protein och fosfor.
Perioden från slutet på juli och framåt är en viktig uppbyggnadsperiod. Renarna bygger nu upp muskelmassan och det fettlager som är viktigt för att den ska överleva vintern. Det är viktigt att renarna får betesro under den här tillväxtperioden eftersom den är helt avgörande för renens möjlighet att överleva en kärv och hård vinter. I senare delen av augusti, före renarnas brunstperiod, börjar man samla in hanrenarna (sarvarna) för slakt. De är nu stora och feta efter sommarens bete (uppe till fjälls). Renens brunsttid börjar under senare hälften av september månad och sarvslakten måste vara avklarad före dess.

Hösten (september – oktober)

Renarna finns nu i huvudsak i lågfjällregionen. Med frostnätterna under sensommaren försämras näringshalten i betet. Renen gräver upp underjordiska delar från vattenklöver och andra örtväxter. I oktober påverkar den första snön renarnas val av betesväxter och de betar främst olika marklavar. I senare delen av september är sarvslakten avslutad. En fullvuxen sarv kan strax före brunsten uppnå en vikt mellan 100 -150 kg. Sarvarna förbrukar därefter i stort sett all kroppsfett och även en betydande del av muskelmassan under brunsttiden som varar normalt mellan 2 – 3 veckor. Under den tiden får renarna sköta sig själva. Det är en lugn period för renskötaren, som nu har tid över till husbehovsfiske och annat som behöver göras i rennäringsföretaget.

Förvinter (november – december)

Den här perioden börjar när frosten och snön kommit för att stanna. Renarna söker sig nu till betesmarker med kvarvarande grönska, gräsrika skogsområden och myrar. Detta bete utnyttjas så länge snötäcket är under 30 cm och innan den starka vinterkylan sätter in. Renarna övergår sedan gradvis till lavbete. Nu börjar renarnas vandring mot vinterbeteslandet. Under förvintern samlas renarna för skiljning till vintergrupper och för slakt. Huvuddelen av höstslakten sker i november – december. Kalvarna väger då mellan 30 – 50 kg. även vajorna når sin högsta vikt i november.
Efter slakten består ”vinterrenhjorden” till uppemot 75 % hondjur. Nu är det också dags att dela upp renarna i vinterbetesgrupper. Byns renar samlas i en skiljningshage. Där skiljer varje familjegrupp ut sina renar och drar dem till sin särskilda hage. De flyttar sen med sina renar till respektive vinterbetesområde.

Vintern (december – mars)

Renarna har nu delats upp i mindre vintergrupper (sijdor) som hålls åtskilda och flyttar mellan olika betesmarker under vintern. Nere på vinterlandet betar de olika vintergrupperna främst i barrskogsområdet. Betet består till största delen av olika lavar och bärris. Renen är väl anpassad till arktiskt klimat. Vinterpälsen är tät och består av bottenull och långa luftfyllda täckhår. Renen kan spara både vatten och energi när det är kallt. Tillgången på vinterbete beror inte bara på arealens storlek och lavförekomst utan i första hand på betets tillgänglighet. Vinterbetet är en flaskhals för rennäringen. De stora problemen är nedisning av betesmarkerna eller hård skare. Snöförhållandena försämras på grund av stora kalhyggen med ogynnsam snökonsistens och förstört och skadat lavtäcke. Bristen på hänglavar gör att näringsbristen för renen kan bli akut när markbetet blir oåtkomligt. I sådana situationer sätter renägarna in stödutfodring eller i sämsta fall helutfodring, för att förhindra en omfattande rendöd. Vinterbetsmarkerna är oftast inte sammanhängande, utan sönderstyckade genom diverse ingrepp som kalhyggen, vägar, järnvägar, flygfält, militäranläggningar samhällsbyggen m m. Vintergrupperna måste därför flytta mellan olika betesmarker. Renskötarens jobb under vintern är att kantbevaka renhjorden och skydda den från rovdjur.