Många roller

Renskötsel är en näring med många roller och ansikten.

Det mest centrala för samerna är renskötseln som förvaltare av samernas rätt till mark och resurser och livsmedelsproduktion. Renskötseln är social och kulturell samhörighet och den viktigaste traditions- och kulturbärare och basen för samiskt språk och kultur. Renskötsel är en så kallad multifunktionell näring som genom historien har blivit en naturlig del av ekosystemet i skog och fjäll och en förutsättning för att bevara områdets karaktär av betat landskap, mångfald i växtsamhällen och balans mellan lav och ren i skogslandskapet.

Renskötseln är också förvaltare av stora natur- och kulturmiljövärden. Renen är i det här sammanhanget en kalkylerad födoresurs för stora rovdjur och för bevarande av livskraftiga rovdjursstammar i fjäll- och skogsområdet. Därutöver är renskötseln en viktig del i den regionala ekonomin och del av regionens särart. Samer och renar är på gott och ont ett av de viktigaste lockbeten för turismen i fjällregionen.

Renskötsel är på sitt sätt tämligen unik som areell näring. Det är den enda näring som inte har någon kontroll över miljöfaktorer som väderlek och temperatur, betestillgänglighet och naturliga störningar. Det är i princip bara den egna arbetsinsatsen som kan kontrolleras. Det är inte lätt att enkelt definiera vad renskötsel är. Många förknippar det med husdjursskötsel, en del med ”fångst” och andra som både och. Men renskötsel är en form av nomadiserad betesdrift. De renskötande samernas arbete styrs av renens årstidsvandringar mellan sommar-, höst-, vinter och vårbeteslanden.

Historiskt så har tamrenkötseln, som näringsform, funnits med i det samiska samhället under mycket lång tid. Vi vet, från tidiga historiska skrifter, att samerna redan på 800-talet efter Kristus hade utvecklat en jaktteknik på vildren, där man använde tama ”lockrenar”. Renen användes också tidigt som drag- och lastdjur förutom att jakt på vilda renar var basen för det tidiga fångstsamhällets ekonomi.

Det är inte lätt att enkelt definiera vad renskötsel är. Många förknippar det med husdjursskötsel, en del med ”fångst” och andra som både och. Men renskötsel är en form av nomadiserad betesdrift. De renskötande samernas arbete styrs av renens årstidsvandringar mellan sommar-, höst-, vinter och vårbeteslanden.

Från jägare till renskötare

Tillgången på vildren minskade dramatiskt under 1500-1600 talet och samerna började gradvis att övergå till tamrenskötsel och nomadism som kräver stora betesområden och ständiga flyttningar mellan årstidsbeten. Traditionell renskötsel kännetecknades av en intensiv driftsform. Genom närhet till djuren hade renskötaren kontroll över renhjorden hela tiden. Ekonomin var till stor del baserad på att man skulle kunna försörja sig själv med framförallt renen som resurs för mat kläder och transporter. Kontanta pengar fanns det inte så stort behov av i det traditionella renskötarhushållet.

Nomadiserad betesdrift

Men även om mycket har förändrats så är modern renskötsel fortfarande en form av traditionell pastoralism. Renarna strövar, drivs eller transporteras mellan olika betesmarker. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året. Ett betesområde kan ofta inte ersätta ett annat. Variationer i betestillgång och väderlek gör att de marker som kan betas även skiftar från år till år. Det är alltså betesmarkerna och tillgången till säsongsbeten som är basresursen medan renhjorden kan liknas vid ett ”skörderedskap” som förutom försörjning också skapar sociala värden och är en grunden för en kulturell identitet. På samma sätt som fisk i havet är basen för en kust- och fiskesamisk kultur. Fiskeflotta är i den jämförelsen ett skörderedskap för kust- och fiskesamisk försörjning och kultur.

Långa flyttningar

Eftersom renskötseln är en nomadiserad betesdrift så måste den utnyttja ett stort område. De sträckor renarna flyttar mellan olika betesmarker varierar från område till område, från sameby till sameby. Sträckorna är längst för fjällsamebyarna medan flertalet skogssamebyar flyttar sina renar kortare sträckor inom barrskogsområdet. Fjällsamebyarna Lainiovuoma och Könkemä, som har betesmarker i anslutning till Rostujávri flyttar mellan sommarbetesmarker i Norge till vinterbetesmarker i södra delen av Kiruna kommun. Det rör sig om flyttningar på uppemot 20-25 mil. När renarna flyttas mellan olika betesmarker utnyttjar de bestämda vandringsleder. I anslutning till lederna finns rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen.

Definition

Ett försök till en definition av renskötsel som näring skulle då slutligen kunna se ut så här: Renskötsel är en näring, jämställd med andra areella näringar, som ska ge den enskilda rennäringsföretagaren en tryggad inkomst för sin och familjens försörjning. Rennäringen utgår ifrån:

  • Ett liv byggt på samiska normer och värderingar
  • Produktion av högklassiga livsmedel
  • Förvaltning och utveckling av ett samiskt kulturarv där jakt, fiske och slöjd ingår
  • Ekologisk och uthållig anpassning till begränsade resurser

En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel förutsätter därför ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten samt centrala sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid. Det förutsätter också betesro, speciellt under kalvningstid och renens tillväxtperiod. Tillgången till tryggade vinterbetesmarker är en absolut förutsättning för näringen överlevnad.

Inloggning