Samernas frigörelseprocess

Samernas organisationshistoria är en del av den frigörelseprocess som tog fart i slutet på 1800-talet. De samiska organisationssträvandena hade en varm tillskyndare i Carl Lindhagen, Stockholms borgmästare och omstridd vänsterpolitiker. Han var från första början väl insatt i samefrågorna sedan de år på 1890-talet då han utrett grunderna för en ny renbeteslagstiftning.

I två av hans många samevänliga motioner till riksdagen föreslog han 1920 och 1930 en egen samisk representation i riksdagen. Redan 1937 föreslog han en fast organisation av samernas landsmöten. Motionerna till riksdagen hade i stort kommit till genom ett nära samarbete med samernas egna företrädare. Dessutom hade Lindhagen i motionen 1937 skickat med bilagor i form av urklipp ur Samefolkets Egen Tidning.

I den frigörelseprocess som senare började bland samerna kom Torkel Tomasson att spela en stor roll. I Samefolkets Egen Tidning skrev bland annat Torkel Tomasson och Gustaf Park att samerna skulle ha rätt att ha en egen representant i riksdagen och att lagen skulle ändras så att samerna själva kunde utse ordningsmän och lappfogdar.
Synen på samerna och minoritetsfrågor var mycket negativ i början på 1900-talet. Riksdagsman Carl Lindhagen fick dock genom sitt engagemang och insikt i samiska frågor och rättigheter, riksdagen att intressera sig för dessa problem.

Samernas organiserar sig

Den ökade inflyttningen av människor till norra Sverige kring sekelskiftet och den ökande konkurrensen om resurserna, där samerna ofta drog det kortare strået, gjorde att en del samer förstod att för att kunna göra sina röster hörda så måste samerna gå samman. Det gällde att hålla ihop, för som ensam var man också maktlös. Det är på sydsamiskt område som de första stegen till organisering tas. Där var sammanstötningarna med nybyggare större än i norr och man hade i högre grad fått erfara förlusten av land och vatten, när de behövdes till ett hemman eller något annat ändamål som myndigheterna ansåg som mer viktigt än rennäringen. Många samer hade därför försökt insyna sitt skatteland som nybygge för att få behålla det, men många hade också misslyckats.

Elsa Laula var föregångare

I början på 1900-talet träder en kvinna fram för att försvara samernas rättigheter: Elsa Laula var född i Tärnaby och dotter till en renskötare. Hon hade själv erfarenheter av landtvister, när hennes familj förlorade sitt skatteland i samband med att fadern dog.

Elsa Laula hade förtroende hos sina fränder i bygden när hon skrev till Kungl. Maj:t om de besvär som samerna i hennes trakt hade. Hon tog också initiativ till att bilda den första samiska riksorganisationen i Sverige: Lapparnas Centralförbund, 1904. Det var vid en vistelse i Stockholm, som bildandet ägde rum. Föreningen skulle arbeta för att ”söka bättra lapparnas ställning i ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende… att söka bevaka och understödja lapparnas rätt i tvistemål samt i öfrigt medverka till spridandet av välmåga i Lappmarken”.

Centralförbundets tid blev dock kort, redan efter några år tynade föreningen bort, men samerna hade tagit ett första steg mot en gemensam intresseorganisation. Elsa Laula hade samma år kommit ut med en kampskrift: ”Inför lif eller död. Sanningsord i de lapska förhållandena”. Där tog hon upp viktiga frågor för samernas framtid och liv. Frågor som äger sin giltighet än idag. Hon pekar framför allt på att samerna borde ha äganderätt till sina skatteland och ha rätt till fast jordbruk I skolfrågan, ansåg hon, att samebarnens undervisning var bristfällig och skolgången allför kort, därmed fick de en sämre undervisning än de svenska barnen.

Elsa Laula var också med om att starta sameföreningar i Norge. Dessutom lyckades hon få kustsamerna i norr att bli intresserade av samernas nationella och politiska situation. Förnorskningspolitiken hade ju drabbat dem hårdast. Tillsammans med samiska förkämpen Daniel Mortenson kallade hon till det första samiska Landsmötet, den 6:e februari 1917, i Trondheim. Mötet blev en stark samisk manifestation mot myndigheter och förtryck. På mötet deltog även samer från Sverige.

Elsa Laulas hälsningsanförande inför Landsmötet 1917 är en kampskrift för ett gemensamt samisk agerande:

  • Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingen går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva hava vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. Idag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna”

Den första sameföreningen i Sverige bildades år 1904. Det var Fatmomakke sameförening som några år senare fick namnet Vilhelmina – Åsele sameförening. Föreningens målsättning var att arbeta för att förbättra samernas ställning i samhället i stort. Den drivande kraften var Torkel Tomasson som grundade Samefolkets Egen Tidning år 1919. Föreningens verksamhet var framgångsrik och skapade bättre möjligheter för samerna att verka som folkgrupp. Den var också en viktig skola föreningsteknik och hur man uppträder offentligt.

1918 års Landsmöte

Det första samlade steget mot en samisk riksorganisation på svensk sida togs 1918. Vilhelmina-Åsele sameförening kallade till landsmöte i Östersund för att diskutera samernas bosättningsfråga, renbeteslagen och skolfrågan. Landsmötets huvudtalare var Torkel Tomasson och den samiska prästen Gustaf Park. Båda två kritiserade statens samepolitik och tryckte på nödvändigheten av en samisk kamporganisation. Den skarpaste kritiken riktades mot statens uppbyggnad av ”lappfogdesystemet” som skulle övervaka samerna och renskötseln.
Landsmötet i Östersund beslutade också att stödja ”Lapparnas Centralförbund” och försöka få fart på verksamheten.

1937 års Landsmöte

Alla som offrat tid och arbete för att bilda en slagkraftig samisk riksorganisation upplevde en stor besvikelse när ”Lapparnas Centralförbund” på grund av ekonomiska svårigheter tvingades lägga ned verksamheten 1923. Det påverkade också de enskilda sameföreningarna som lade band på sitt arbete och många lade helt ned sin verksamhet. 1937 sammankallade dock Arjeplogs sameförening på initiativ av Gustav Park till ett nytt landsmöte i Arvidsjaur.

Vid denna tid var det statliga lappväsendet fullt utbyggt och från dess sida gjordes allvarliga försök att styra detta landsmöte. Man försökte även misstänkliggöra Park och Tomasson bland samerna, men trots lappfogdarnas försök att stoppa landsmötet infann sig 316 samer från Idre i söder till Karesuando i Norr. Landsmöte fick en stor betydelse eftersom det var första gången samerna enhälligt angrep lappväsendets ställning som myndighet över samerna. För den fortsatta samiska frigörelseprocessen spelade det en mycket stor roll. Landsmötet i Arvidsjaur beslutade också att bilda en samisk riksorganisation.

Dröjde till 1950

Trots de här tidigare initiativen dröjde det ännu ett tag innan organisationsarbetet tog fart. Först bildades ”sällskapet Sameätnam”, 1944, som inriktade sitt arbete på kulturfrågor och bildning med särskild tonvikt lagd på sameslöjd. Ett flertal lokala sameföreningar bildades och 1948 hölls ett ”Landsmöte” i Arvidsjaur efter ett nytt initiativ av Gustav park. Arvidsjaurmötet tillsatte en interimstyrelse som fick i uppgift att kalla till ett möte för att bilda en riksorganisation.

Två år senare, 1950 i Jokkmokk, bildades då Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Drivande bakom bildandet av SSR var organisationspioniären och prästen Gustaf Park som också blev vald till riksorganisationens första ordförande.

Tillbaka