Näringar & samhälle

Samisk Turism
Folkhälsa
Miljö
Jämställdhet
Forskning
Sociala konsekvens-
beskrivningar
Rovdjur
Naturresurser

Det är inte lätt att enkelt definiera vad renskötsel är. Många förknippar det med husdjursskötsel, en del med ”fångst” och andra som både och. Men renskötsel är en form av nomadiserad betesdrift. De renskötande samernas arbete styrs av renens årstidsvandringar mellan sommar-, höst-, vinter och vårbeteslanden.

Historiskt så har tamrenkötseln, som näringsform, funnits med i det samiska samhället under mycket lång tid. Vi vet, från tidiga historiska skrifter, att samerna redan på 800-talet efter Kristus hade utvecklat en jaktteknik på vildren, där man använde tama "lockrenar". Renen användes också tidigt som drag- och lastdjur förutom att jakt på vilda renar var basen för det tidiga fångstsamhällets ekonomi.

Från jägare till renskötare

Tillgången på vildren minskade dramatiskt under 1500-1600 talet och samerna började gradvis att övergå till tamrenskötsel och nomadism som kräver stora betesområden och ständiga flyttningar mellan årstidsbeten.
Traditionell renskötsel kännetecknades av en intensiv driftsform. Genom närhet till djuren hade renskötaren kontroll över renhjorden hela tiden. Ekonomin var till stor del baserad på att man skulle kunna försörja sig själv med framförallt renen som resurs för mat kläder och transporter. Kontanta pengar fanns det inte så stort behov av i det traditionella renskötarhushållet.

Nomadiserad betesdrift

Men även om mycket har förändrats så är modern renskötsel fortfarande en form av traditionell pastoralism. Renarna strövar, drivs eller transporteras mellan olika betesmarker. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året. Ett betesområde kan ofta inte ersätta ett annat. Variationer i betestillgång och väderlek gör att de marker som kan betas även skiftar från år till år. Det är alltså betesmarkerna och tillgången till säsongsbeten som är basresursen medan renhjorden kan liknas vid ett ”skörderedskap” som förutom försörjning också skapar sociala värden och är en grunden för en kulturell identitet. På samma sätt som fisk i havet är basen för en kust- och fiskesamisk kultur. Fiskeflotta är i den jämförelsen ett skörderedskap för kust- och fiskesamisk försörjning och kultur.

Långa flyttningar

Eftersom renskötseln är en nomadiserad betesdrift så måste den utnyttja ett stort område. De sträckor renarna flyttar mellan olika betesmarker varierar från område till område, från sameby till sameby.
Sträckorna är längst för fjällsamebyarna medan flertalet skogssamebyar flyttar sina renar kortare sträckor inom barrskogsområdet. Fjällsamebyarna Lainiovuoma och Könkemä, som har betesmarker i anslutning till Rostujávri flyttar mellan sommarbetesmarker i Norge till vinterbetesmarker i södra delen av Kiruna kommun. Det rör sig om flyttningar på uppemot 20-25 mil. När renarna flyttas mellan olika betesmarker utnyttjar de bestämda vandringsleder. I anslutning till lederna finns rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen.

Den samiska rätten

Genom att utnyttja områden för renskötsel, jakt och fiske har samerna förvärvat en rätt till denna markanvändning genom urminnes hävd. Rätten har alltså inte medgivits genom någon upplåtelse från den svenska staten. Den samiska rätten till mark och vatten är en förutsättning för rennäringen och den samiska kulturen. Både renskötselrätten och kulturen har fått skydd i svensk grundlag. Samerna har också ett folkrättsligt skydd som urbefolkning.

Renskötselrätten beskrivs i lagstiftningen som en rätt för samerna att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske samt rätt att uppföra vissa stugor och anläggningar, rätt att ta skog till bränsle och byggnadsvirke för husbehov samt slöjdvirke.
Renskötsel förekommer idag på 40 % av Sveriges yta. Den får bedrivas på såväl statlig som privat mark inom de områden där det är tillåtet att bedriva renskötsel. Det betyder att även privata fastighetsägares mark får tas i anspråk för renbete.

Många roller

Renskötsel är en näring med många roller och ansikten.

Det mest centrala för samerna är renskötseln som förvaltare av samernas rätt till mark och resurser och livsmedelsproduktion. Renskötseln är social och kulturell samhörighet och den viktigaste traditions- och kulturbärare och basen för samiskt språk och kultur.
Renskötsel är en så kallad multifunktionell näring som genom historien har blivit en naturlig del av ekosystemet i skog och fjäll och en förutsättning för att bevara områdets karaktär av betat landskap, mångfald i växtsamhällen och balans mellan lav och ren i skogslandskapet.

Renskötseln är också förvaltare av stora natur- och kulturmiljövärden. Renen är i det här sammanhanget en kalkylerad födoresurs för stora rovdjur och för bevarande av livskraftiga rovdjursstammar i fjäll- och skogsområdet.
Därutöver är renskötseln en viktig del i den regionala ekonomin och del av regionens särart. Samer och renar är på gott och ont ett av de viktigaste lockebeten för turismen i fjällregionen.

Definition

Ett försök till en definition av renskötsel som näring skulle då slutligen kunna se ut så här: Renskötsel är en näring, jämställd med andra areella näringar, som ska ge den enskilda rennäringsföretagaren en tryggad inkomst för sin och familjens försörjning. Rennäringen utgår ifrån:

• ett liv byggt på samiska normer och värderingar
• produktion av högklassiga livsmedel
• förvaltning och utveckling av ett samiskt kulturarv där jakt, fiske och slöjd ingår
• ekologisk och uthållig anpassning till begränsade resurser

En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel förutsätter därför ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten samt centrala sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid. Det förutsätter också betesro, speciellt under kalvningstid och renens tillväxtperiod. Tillgången till tryggade vinterbetesmarker är en absolut förutsättning för näringen överlevnad.

De åtta årstidernas folk

Renskötsel är på sitt sätt tämligen unik som areell näring.
Det är den enda näring som inte har någon kontroll över miljöfaktorer som väderlek och temperatur, betestillgänglighet och naturliga störningar. Det är i princip bara den egna arbetsinsatsen som kan kontrolleras. De allt större anspråken på tillgång till jakt- och fiskemarker i fjällområdet i kombination med ökad skotertrafik och turism har inneburit att rennäringen inte heller har någon kontroll på de mänskliga störningar. Den fria upplåtelseformen för jakt- och fiske i fjällområdet sker helt utanför rennäringens kontroll och det samma gäller övriga rekreationsaktiviteter.
Samerna renskötselår kan beskrivas utifrån de åtta årstider som finns i det samiska språket.

Vårvintern (mars-april)

I mars - april månad sker flyttningen från vinterbetsområdet till vår- och kalvningslandet i fjällregionen. Skogssamerna flyttar till sina kalvningsland i skogområdet.
Tidpunkten för flyttningarna varierar beroende på snö- och betesförhållandena.
Renkorna (vajorna) drar villigt iväg till lågfjället där deras gamla kalvningsplatser finns. Fjällrenarna söker sig till sina kalvningsplatser på lågfjällets sydsluttningar eller i den glesa fjällbjörksregionen där tidigt finns barfläckar. Födan består mest av lavar. Tillgången på trädlavar är mycket viktig eftersom markvegetationen inte är tillgänglig på grund av vårvinterns skare.

Våren (april - maj)

I maj föds renkalvarna på lågfjällen och inom vissa områden i skogslandet. Vajorna söker sig till sydlägen där tillgången till bete är god och där snön smälter undan tidigt så att ny växtlighet kan komma upp snabbt.
Vajorna kalvar i regel på samma tid och samma plats år efter år. Terrängen bör vara småkuperad och skyddad från vind. Vajan föder årligen en (1) kalv som väger 4-6 kg. Fjolårskalven stöts bort strax före eller i samband med kalvningen. Under den här tiden består betet av en blandning av lavar, gräs, örter och löv.
Kalvningstiden är mycket känslig ur störningssynpunkt eftersom vajan lätt kan lämna den nyfödda kalven om det är för mycket störningar.

Försommaren (juni)

Efter kalvningen kommer en lugn period för såväl renen som renskötarna. Renen söker sig nu till björkskog, myrmarker och bäckdrag där grönskan kommer tidigt. För skogssamerna är våtmarkerna viktiga.
Försommaren är något av en återhämtning- och uppbyggnadsperiod för renen. Den får beta i lugn och ro fram till den tid då värme, mygg och insikter infinner sig.
Ett bra försommarbete innebär att de vuxna renarna snabbt kan återhämta vad de tappat i vikt under vintern. För renskötaren är detta en tid för byggnads- och reperationsarbete av arbetshagar, byggnader och andra renskötselanläggningar.

Sommaren (juni - juli)

Nu drar renarna upp mot högfjället eller ut på vidder där värmen och insekterna är mindre besvärande. Renarna är speciellt känsliga för kormflugor och svalgbromar. Det är två insekter vars larver har renen som värddjur. I slutet av juni börjar renskötarna samla ihop renarna till kalvmärkning. Det är en hektiskt tid för renskötaren som under flera sommarveckor får vända på dygnet eftersom kalvmärkningarna i huvudsak sker på kvällen och natten då det är som svalast.
Arbetet med samlingar kan ta flera dagar beroende på väder och vind. Renarna är oftast spridda över stora områden och samlas ihop med hjälp av helikotrar och motorcyklar men också till fots. Samebyarna har flera kalvmärknigshagar på olika platser som används vid olika tidpunkter beroende på varifrån renarna samlas.
I rengärdet följer kalven vajan. Det är därför lätt att se vem som äger kalven. Med kastlinan fångar man kalven och märker den. Märket består av olika kombinationer av snitt i renens öron. Varje ägare har sitt renmärke.

Förhösten (augusti)

Renarna betar i björkskogen och på myrarna. De har fortfarande god tillgång till grönbete och äter löv, gräs och örter. Renen är också mycket förtjust i svamp som är rik på protein och fosfor.
Perioden från slutet på juli och framåt är en viktig uppbyggnadsperiod. Renarna bygger nu upp muskelmassan och det fettlager som är viktigt för att den ska överleva vintern. Det är viktigt att renarna får betesro under den här tillväxtperioden eftersom den är helt avgörande för renens möjlighet att överleva en kärv och hård vinter.
I senare delen av augusti, före renarnas brunstperiod, börjar man samla in hanrenarna (sarvarna) för slakt. De är nu stora och feta efter sommarens bete (uppe till fjälls). Renens brunsttid börjar under senare hälften av september månad och sarvslakten måste vara avklarad före dess.

Hösten (september - oktober)

Renarna finns nu i huvudsak i lågfjällregionen. Med frostnätterna under sensommaren försämras näringshalten i betet. Renen gräver upp underjordiska delar från vattenklöver och andra örtväxter. I oktober påverkar den första snön renarnas val av betesväxter och de betar främst olika marklavar.
I senare delen av september är sarvslakten avslutad. En fullvuxen sarv kan strax före brunsten uppnå en vikt mellan 100 -150 kg. Sarvarna förbrukar därefter i stort sett all kroppsfett och även en betydande del av muskelmassan under brunsttiden som varar normalt mellan 2 - 3 veckor. Under den tiden får renarna sköta sig själva. Det är en lugn period för renskötaren, som nu har tid över till husbehovsfiske och annat som behöver göras i rennäringsföretaget.

Förvinter (november - december)

Den här perioden börjar när frosten och snön kommit för att stanna. Renarna söker sig nu till betesmarker med kvarvarande grönska, gräsrika skogsområden och myrar. Detta bete utnyttjas så länge snötäcket är under 30 cm och innan den starka vinterkylan sätter in. Renarna övergår sedan gradvis till lavbete. Nu börjar renarnas vandring mot vinterbeteslandet. Under förvintern samlas renarna för skiljning till vintergrupper och för slakt. Huvuddelen av höstslakten sker i november - december. Kalvarna väger då mellan 30 - 50 kg. även vajorna når sin högsta vikt i november.
Efter slakten består "vinterrenhjorden" till uppemot 75 % hondjur. Nu är det också dags att dela upp renarna i vinterbetesgrupper. Byns renar samlas i en skiljningshage. Där skiljer varje familjegrupp ut sina renar och drar dem till sin särskilda hage. De flyttar sen med sina renar till respektive vinterbetesområde.

Vintern (december - mars)

Renarna har nu delats upp i mindre vintergrupper (sijdor) som hålls åtskilda och flyttar mellan olika betesmarker under vintern. Nere på vinterlandet betar de olika vintergrupperna främst i barrskogsområdet. Betet består till största delen av olika lavar och bärris. Renen är väl anpassad till arktiskt klimat. Vinterpälsen är tät och består av bottenull och långa luftfyllda täckhår. Renen kan spara både vatten och energi när det är kallt.
Tillgången på vinterbete beror inte bara på arealens storlek och lavförekomst utan i första hand på betets tillgänglighet. Vinterbetet är en flaskhals för rennäringen. De stora problemen är nedisning av betesmarkerna eller hård skare. Snöförhållandena försämras på grund av stora kalhyggen med ogynnsam snökonsistens och förstört och skadat lavtäcke.
Bristen på hänglavar gör att näringsbristen för renen kan bli akut när markbetet blir oåtkomligt. I sådana situationer sätter renägarna in stödutfodring eller i sämsta fall helutfodring, för att förhindra en omfattande rendöd. Vinterbetsmarkerna är oftast inte sammanhängande, utan sönderstyckade genom diverse ingrepp som kalhyggen, vägar, järnvägar, flygfält, militäranläggningar samhällsbyggen m m. Vintergrupperna måste därför flytta mellan olika betesmarker. Renskötarens jobb under vintern är att kantbevaka renhjorden och skydda den från rovdjur.

Renen

Renen är ett hjortdjur. Tamrenarna i Fenoskadien och vildrenarna i Norge tillhör underarten tundraren eller fjällren (Rangifer tarandus tarandus). Samma underart av ren finns i Ryssland ända till Berings sund. Inplanterad finns den även i Island, delar av Grönland, Skottland och Sydgeorgien på södra halvklotet samt som tamren på några ställen i Alaska och Kanada.
Av de ca tre miljoner renar som finns i Europa och Asien är nästan alla tamrenar.

Renens näringstillgång och miljöförhållanden varierar mycket under olika årstider. På sommaren måste renen maximera sin näringstillgång och på vintern måste den klara sig med litet föda. Tack vare renens särpräglade beteende och fysiologi har renen anpassat sig till de stora olikheterna. Renen har en årlig rytm, enligt vilken förökningen, tillväxten och näringsbehovet ökar då våren närmar sig och på försommaren. På vintern, då födan minskar, lever renen på så kallad sparlåga. Då sjunker näringsbehovet och matlusten.

Som hjortdjur är renen en idisslare med fyra magar. Den väljer sina betesmarker, men kan vid behov leva på mera ensidig föda så som hö. Renen försöker dock samla näringsrika, lättsmälta växtdelar.
Som idisslare kan renen, tack vare de mikroorganismer som finns och förökas i förmagen, smälta och utnyttja effektivt även svårt upplösliga växtdelar. Renens svårighet är att den har dålig förmåga att klara snabba näringsförändringar och perioder av svält. Magarnas mikroorganism funktion måste hinna ändras och anpassas till den nya födan. På vintern då födan håller på att ta slut kan även vommens mikroorganism funktion upphöra och leda till renens död. Fast föda skulle finnas efter svältperioden kan det vara svårt att på nytt sätta i gång matsmältningen.

Renen betar olika årstider i olika områden. På våren då naturen håller på att grönska börjar renen äta färska och gröna växtdelar. Viktiga växter är kruståtel, tuvull, tuvtåtel, fårsvingel samt många starrväxter. Den äter även många kvistar och lavar smakliga bladknoppar från träd och buskar och gräver upp starrväxternas näringsrika växtknölar genast då myrarna börjar smälta.
Renen rör sig på försommaren i områden där växtligheten startar tidigt, så som i sankmark och björkskogar samt på myrar. Kvalitativt är försommarens betesperiod den bästa för renen. Speciellt i gräsens unga skott är äggvitehalten hög, vilket är viktigt för renens återhämtning, växt och mjölkproduktion. Viktiga växter den här tiden är till exempel rötterna från vattenklöver och kråkklöver samt blad från vide och björk.

På sommaren rör sig renen mycket på kalfjäll, kärr, avverkningsområden och naturängar. I höga fjäll hittar renen alltid växter som är just börjat växa. Till renens viktigaste näringsväxter hör framför allt många olika gräsarter och sumpmarksväxter, av vilka de mest önskade är fjällkvanne, mjölkört, skogsnäva, och ängskovall. Renen äter gärna även sjöfräken. När sommaren närmar sig sitt slut minskar växternas äggvite- och näringshalt. Växterna börjar då bli träaktiga.
När äggvitan inte mera räcker till för tillväxten börjar renen samla på sig fett för den kommande vintern. På höstarna äter renarna framför allt svamp. De smakligaste är stora soppar, men huvudsakligen passar alla svamparter. Svamparnas betydelse som näring är stor. Förutom svampen äter renen hö, starr och gräs, vilkas näringshalt minskar hela hösten. Då börjar renen äta mera risväxter, så som ljung och blåbärsris.

Lavens betydelse växer då vintern kommer. På vintern är laven ett livsviktigt basfoder för renen. Lavarna innehåller rikligt med den energi som renen behöver, dels därför att de innehåller lätt smältande kolhydrater. Äggvitehalten är däremot låg. Förutom laven är renens viktigaste näringsväxter olika slags risväxter samt vintergröna delar av hö och gräs, som renen gräver fram under snön.

Hanrenarna kan nå en vikt av 100 - 150 kg Honrenar (fullvuxna vajor) 60 - 90 kg Kalvar (senhösten) 30 - 50 kg