Renbetesmål

Samiska rättigheter
Renskötselrätt
Folkrätt
Småviltsjakt
Offentliga utredningar

Här finns en översikt över vad de rättegångar där rätten till renbete har prövats i domstol. Vi ger också förslag på vad vi anser måste göras för att situationen ska förbättras för de renskötande samerna.

Fakta om rennäringen och samebyarna

Rennäringen i Sverige är idag uppdelad i 51 samebyar, som sträcker sig längs hela renskötselområdet från Karesuando i norr till Idre i söder. De flesta samebyar flyttar med renarna mellan vinterbeteslanden i skogsområdet till sommarbeteslanden i fjällen och kallas då för "fjällsamebyar". Ett tiotal samebyar bedriver renskötsel året om i skogslandet och betecknas följdriktigt för "skogssamebyar". Renskötseln är en arealkrävande näring där olika typer av områden har stor betydelse för förutsättningarna att bedriva renskötsel. Vinterbetet är redan i dagsläget hårt ansatta på grund av att dessa områden används av andra och vinterbetet utgör en flaskhals för näringen som kan vara helt avgörande för rennäringens fortlevnad. Att söka bete är för renen ett naturligt beteende och samerna har i alla tider som nomadfolk följt renen och dess vandringar.

I varje sameby finns ett antal familjer som bedriver renskötsel. Ofta är hela familjerna delaktiga i renskötseln och det är naturligt att barnen ”ärver” sitt yrke från sina föräldrar. Renskötseln är också en viktig del av den samiska kulturen och livet runt och i en sameby har en viktig social funktion i det samiska samhället.

Renskötselrätten

Renskötselrätten innebär att den som är same får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Detta innebär att samerna får använda marken för renbete, jaga, fiska, ta virke m.m. Rätten bygger på urminnes hävd som betyder att någon använt marken så länge och så mycket att det uppstått en rättighet att använda den. Eftersom renskötselrätten uppstår som en följd av hur marken används spelar kunskapen om hur och var renskötsel bedrivits stor roll. Kommer det fram ny kunskap om detta kan innehållet i renskötselrätten förändras.

Renskötselrätten är en stark rätt till marken. Den har samma egendomsskydd som äganderätten och det krävs särskilda förfaranden för att få den att upphävas.

Renskötselrätten innebär att vissa marker kan användas hela året (året-runt-marker) och andra bara till vinterbete. Rennäringslagen anger vilka marker som är året-runt-marker. I rennäringslagen anges dock inte hur långt vinterbetesmarkerna sträcker sig. Där står att renskötsel får bedrivas utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs villa delar av året. På grund av att staten inte har definierat området har det blivit domstolarna som måste precisera detta. Samerna har dock en uppfattning om i vilka marker renskötsel får bedrivas. Den otydliga lagstiftningen innebär att markägare och samer måste strida om dessa frågor i domstolar.

Jakt- och fiskeprocessen

Information kommer

Allmänt om renbetesprocesserna

Ett flertal rättsprocesser pågår eller har pågått i Sverige där markägare har stämt samebyar med påståendet att det inte finns någon rätt för renar att beta på deras marker. I samtliga fall har samebyarna stämts av markägarna och det gäller i samtliga fall vinterbetesområden. Många av fastighetsägarna i processerna menar att man tidigare inte har nyttjat områdena i fråga förrän nu på senare tid. Markägarna menar därför att samerna inte kan ha någon rätt till områdena för renbete. Samebyarna är av uppfattningen att de har rätt att beta renarna på dessa områden då de har gjort det under lång tid.

Rättsprocesser av det här slaget blir mycket omfattande då mycket bevisning måste läggas fram från båda sidor. Det är gamla dokument och utredningar som båda parter tagit fram för att visa att de har rätt. Förberedelserna i målen tar därför flera år och förhandlingarna pågår också under flera veckor.

Avslutade rättsprocesser

Följande rättsprocesser är idag redan avgjorda:

Nordmalingsprocessen

År 1998 stämde omkring 120 fastighetsägare i Nordmalings kommun tre fjällsamebyar i Västerbotten; Rans sameby, Vapstens sameby och Ubmeje tjeälddie (tidigare Umbyns sameby). I dessa tre samebyar verkar en stor del av de renskötande samerna i Västerbotten. Betet kring Nordmaling, liksom annat vinterbete längs kusten, är mycket viktiga betesområden för samerna och deras renar. Tingsrätten och hovrätten har kommit fram till att samebyarna har rätt att låta renarna beta på dessa fastigheter. Målet togs upp i Högsta Domstolen med början 7 februari 2011. Högsta domstolen hade en tre veckors huvudförhandling. Domen meddelades 27 april 2011. Högsta domstolen fastställer att berörda samebyar har sedvanerätt i området. En 14 år lång process är nu slut.

Idre sameby

Idre nya sameby förlorade genom tredskodom rätt till renbete på fastigheter i Dalarna i juni 2001. En tredskodom innebär att samebyn valde att aldrig svara på stämningen. Samebyn ansåg sig inte ha ekonomiska förutsättningar att driva processen och valde därför att inte gå emot markägarna. Tredskodomen innebär att markägarna fick rätt utan att målet prövades i sak.

Gällivare skogssameby och Udtja sameby

Gällivare skogssameby och Udtja sameby förlorade rätt till renbete mellan Boden och Luleå genom en dom i juni 2002. Inte heller de samebyarna ansåg sig ha ekonomiska förutsättningar att gå in i en rättsprocess. Samebyarna har överklagat frågan om rättegångskostnader. Domstolarna har fastställt att samebyarna ska betala totalt cirka 500 000 kronor till markägarna.

Härjedalsprocessen (eller sedvanerättsprocessen eller renbetesmålet)

Idre nya sameby, Handölsdalens sameby, Mittådalens sameby, Tåssåsens sameby och Ruvhten Sijte (tidigare Tännäs sameby) ansågs vid domstolsförhandlingar inte kunnat visa att de har rensktöselrätt på cirka 500 fastigheter i Härjedalen. Den rättsliga processen avslutades i april 2004 när Högsta domstolen inte meddelade prövningstillstånd. Idre nya sameby överklagade aldrig tingsrättens dom. Att samebyarna inte anses ha rätt att beta renarna inom stora områden i Härjedalen har fått stora konsekvenser för renskötseln där. Förhandlingar har i flera omgångar genomförts mellan samebyarna och markägarna för att försöka nå en lösning. Dessa förhandlingar har hittills inte gett resultat. Samebyarna riskerar att bli polisanmälda om renarna betar på markerna som domen omfattar och de har redan fått krav om ersättning för betet. En sameby har också blivit stämda av markägare som kräver ersättning med 100 000 kr per dag om renarna kommer in på deras marker.

Förhandlingar har pågått mellan samebyarna och markägarna under ledning av Statens Jordbruksverk. Förhandlingarna har lett till att tre samebyar av fem har tecknat avtal med markägarna. Förhandlingarna fortsätter för de samebyar som idag står utan avtal.

Härjedalens samebyar har valt att gå vidare med målet till Europadomstolen. Prövningen där vänder sig mot den svenska staten och handlar främst om att de renskötande samerna inte har fått tillgång till en rättvis prövning i domstolen. Det är staten som är svarande i målet. Prövningen i Europadomstolen gör inte att domarna från Sverige kan ändras, utan handlar om staten har följt Europakonventionen. (text kommer från Jenny)

Bjurömålet

Svaipa sameby var instämda i Västerbotten av markägare på Bjuröhalvön vid kusten. Efter att talan hade väckts i målet beslutade länsstyrelsen att en annan sameby skulle ha rätt till området. Målet avvisades därför av tingsrätten. Målet har nu återkallats av markägarna och det kommer därför inte att bli någon prövning i detta mål.

Pågående rättsprocesser

Följande rättsprocesser pågår för närvarande:

Rätanmålet

Tåssåsens sameby ansågs i en dom vid Östersunds tingsrätt den 8 augusti 2005 inte ha kunnat bevisa att samebyn har rätt till vinterbete på privat skogsmark i Jämtland. Under förhandlingen hade samebyn inte råd att anlita advokat, utan en av medlemmarna förde samebyns talan. I hovrätten har samebyn anlitat advokat. Huvudförhandlingen i hovrätten är planerad att inleddes under hösten 2008. Hovrätten har den 22 juni 2011 meddelat sitt beslut. Domstolen undanröjer tingsrättens dom och återförvisar ärendet till Tingrätten till förnyad handläggning. Handläggningen fortsätter nu i Tingsrätten.

Bevisningen i målen

Renskötseln lämnar i stort sett inga synliga spår i markerna. Detta gör att samerna har svårt att lägga fram bevisning i målen. Vad som ytterligare försvårar situationen är att samerna historiskt sett inte har haft något eget skriftspråk och de har därför ingen egen dokumentation som kan användas i rättsprocesserna. Samerna har vidare varit ett nomadiserande folk som gör att deras förutsättningar ser helt annorlunda ut än jordbrukarnas. De bevisregler som idag används grundar sig i hur jordbrukarna använt och använder sina marker. Rennäringen använder markerna på ett helt annat sätt, vilket gör att samebyarna har stora svårigheter att inom ramen för det nuvarande systemet bevisa sin existens.

Rättegångskostnaderna

De rättegångar som samebyarna har varit instämda i har lett till stora rättegångskostnader. Om samebyarna förlorar rättegångarna ska de ersätta markägarnas rättegångskostnader och betala sina egna kostnader. I Härjedalsmålet uppgår rättegångskostnaderna till cirka 15 miljoner kronor. Samebyarna har lånat pengar från Samefonden. Också andra samebyar har lånat stora belopp av Samefonden. I Samefonden finns pengar som utgör intrångsersättningar som samebyarna fått när andra använt markerna. Pengarna ska kunna användas bland annat till utveckling av samebyarna på olika sätt. Samebyarna och SSR har krävt att staten ska ta ett ansvar för rättegångskostnaderna i denna typ av mål. Detta är internationell praxis och är också ett krav enligt ILO:s konvention nr 169 om urfolks rättigheter.

Samebyarna har inte rätt till rättshjälp och har också stora problem med att få rättsskyddsförsäkringar för denna typ av mål.

Utvecklingen i Norge

I Norge fanns under 1990-talet samma utveckling som i Sverige med rättegångar där markägarna stämde samerna. Efter att samerna hade förlorat ett antal sådana mål förändrades lagstiftningen i Norge 1996. Nu gäller där att markägaren har att visa att det inte har förkommit renskötsel i ett område, s.k. omvänd bevisbörda. Den viktigaste förändringen i Norge kom dock 2001 då Norges Högsta domstol ändrade utvecklingen av samerätten i två avgöranden. Domstolen fastslog att det fanns renbetesrätt på de aktuella markerna och betonade att beviskraven som ställs på samerna måste ta hänsyn till rennäringens speciella förutsättningar. Idag förekommer i stort sett inte denna typ av mål i Norge.

Konsekvenser av rättsprocesserna

Ofta ligger de fastigheter som berörs av stämningarna insprängda i större områden. En konsekvens av att samebyarna inte anses ha rätt till renbete på dessa fastigheter är därför att de inte heller kan använda stora områden runt dessa områden eftersom renarna då riskerar att komma in där.

De ekonomiska konsekvenserna är stora för samebyarna. De har nu stora skulder på grund av rättegångskostnaderna som de ska hantera. Samebyarna riskerar dessutom att få betala ersättning till markägarna.

De processer som har avslutats och pågår har redan nu fått stora sociala konsekvenser för de samer som berörs. De samer som inte anses ha rätt till bete på stora markområden är idag hänvisade till förhandlingar med markägarna för att lösa sin situation. Rennäringen får nu försvara sin rätt till marken i domstolsförfaranden som av samerna inte upplevs som rättvisa. Samerna har historiska sett inte haft något eget skriftspråk och det finns därför ingen egen dokumentation om vad som har hänt tidigare. Renskötseln bedrivs på ett sätt som gör att den inte lämnar spår efter sig. När domstolarna ställer krav på den typen av bevisning kan samerna inte visa sådant material. Man upplever också att man inte har haft eller har ekonomiska förutsättningar att driva processerna.

Det finns en stor oro bland samerna inför vad som nu händer. I de samebyar som redan förlorat sina områden i Härjedalen har hela familjerna påverkats av den uppkomna situationen. Många mår idag väldigt dåligt. Många samer utanför de samebyar som redan är instämda i rättegångar känner också en oro inför att också de ska hamna i rättsprocesser.

Vad kan göras?

Samernas Riksförbund anser att staten har ett stort ansvar för att komma till rätta med den nuvarande situationen och för att förhindra att samma situation uppkommer i andra områden. De rättsprocesser som nu pågår är ett resultat av svenska statens hantering av samefrågorna. Koloniseringen av norra Sverige uppmuntrades från statens sida och den har lett till problem mellan olika grupper som nu ska leva tillsammans i dessa områden. När nu samerna stäms inför domstol och förlorar sin rätt till renbete får detta direkta konsekvenser för renskötseln och på längre sikt hotas den samiska kulturen i dess områden om ingenting görs från statens sida.

Det är nödvändigt med tydliga budskap från politikerna. Sveriges regering och riksdag måste snarast ta ställning till de förslag som lagts fram i flera utredningar för att samebyarna och markägarna ska veta vad som ska gälla. Det gäller särskilt markfrågor och frågan om ILOkonventionen nr 169 ska ratificeras. När inget görs skapar det oro regionalt och lokalt. SSR arbetar också hela tiden för att det ska finnas en bra dialog mellan markägare och renägare för att undvika att den här typen av frågor hamnar i domstol. Vad som krävs enligt oss är vidare att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden i förhållande till samerna genom att fatta politiska beslut som möjliggör en rättvis prövning i domstol när sådana trots allt inleds. Det är därför nödvändigt med ändrade bevisregler som kan möjliggöra en rättvis prövning. Det är vidare nödvändigt att staten tar ansvar för rättegångskostnaderna i mål som är av principiell betydelse i dessa frågor samt att staten hjälper de samebyar som redan förlorat sina mål genom att betala deras rättegångskostnader.

Här kan du läsa mer

Renskötselrätt (häfte som beskriver renskötselrätten), kan beställas från Samernas Riksförbunds kansli, 090-14 11 80