Jenny’s Blogg

Kan en same vara trovärdig?

En stor del av mitt arbete handlar om att möta flertalet aktörer i olika sammanhang, allt från politiker, domstolar, företag, myndigheter m. fl. Det som diskuteras vi dessa möten handlar av naturliga skäl ofta om samiska rättigheter, renskötsel och våra medlemmars förutsättningar.

För mig handlar det om att synliggöra vår verklighet och framförallt våra medlemmars vardag. Det finns en gemensam nämnare vid alla dessa möten, även om de i sak kan handla om vitt skilda ärenden; trovärdighet.

Att vara trovärdig är naturligtvis viktigt, att den som påstår något också ska kunna styrka det är en grundprincip både inom juridiken och myndighetsförvaltningen, något som jag heller inte ifrågasätter. Rimligtvis borde det då följaktligen också vara så att har man visat på något borde det också få betydelse. MEN så fort det kommer till samiska frågor och framförallt renskötseln så sätts detta ur spel.

När en renskötare påstår att rovdjuren äter/dödar/skadar ett stort antal renar ifrågasätts det. När vi påstår att betesmarkerna krymper ifrågasätts det. Säger vi att gruvor, vindkraft och annan storskalig industri innebär störningar ifrågasätts det. Jag har nog aldrig deltagit på ett möte där våra argument, vår bevisning, vår egen kunskap inte ifrågasatts. Det är mer regel än undantag att det som vi säger och det som vi kan visa marginaliseras och bemöts med stor skepsis. Utgångspunkten hos dom vi möter är i stort sett alltid skepsis.

Även när vi får stöd av andra, exempelvis forskning, så är vi fortfarande inte trovärdiga. Istället framförs argument som att ytterligare forskning behövs, det har varit felaktiga frågeställningar etc. Forskare som i sitt arbete kommer fram till resultat som stöder det som vi säger ifrågasätts ofta eller kallas pro samiska. Vad är man egentligen om man är pro samisk? Här är den pågående jakt och fiske processen ett tydligt exempel, där staten förkastat modern forskning om samerna med argumentet att den genomförts i en pro samisk kontext. Ett annat tydligt exempel är björnforskningsprojektet som visat på stor kalvdödlighet orsakade av björn. Där våra siffror fortfarande ifrågasätts fast de i princip är identiska med forskarnas.

Många gånger så bemöts också våra synpunkter och vår kunskap som partiska. I ett tillståndsmål där jag företrädde en sameby skrev motpartens ombud följande;

”Domstolen har i sin bedömning tillmätt renskötarnas berättelser allt för stort bevisvärde. Det måste i sammanhanget särskilt noteras att renskötarna talar i egen sak utifrån att de har ett intresse i ärendet”

Motparten reflekterade inte en sekund över att hen också representerade någon som talade i ”egen sak”, utan synes mena att de fakta som de presenterade utgjorde sanningen. Än märkligare blir det om man beaktar principen om att den som påstår något ska bevisa det. I miljömål handlar det om verksamhetsutövarens skyldighet att visa på att verksamheten inte orsakar skada. i de flesta miljömål, som i andra mål slutar det med att vi måste visa att skada sker och inte omvänt.

Frågan blir naturligtvis då, om en same någonsin kan vara trovärdig? Jag svarar naturligtvis ja på denna fråga, vilket borde vara en självklarhet. Men i många andras ögon kan vi aldrig vara det oavsett vad vi säger, vem som håller med oss och vilka bevis vi har. Att det är såhär är både slitsamt, tar kraft och energi, men jag kommer aldrig sluta kämpa för rättvisa och lika värde och att det vi säger och gör respekteras fullt ut.

Jenny

Sverige ett föregångsland?

Är nyss hemkommen från en stor konferens om landrättigheter, urfolk, kvinnligt ledarskap med fokus på urfolk och kvinnors rätt till land. Konferensen var ett samarrangemang av flertalet stora internationella organisationer och en av de största i sitt slag. Deltagare från 75 länder närvarade vid konferensen. Jag hade flertalet intressanta samtal under de två dagarna som konferensen varade. Något som framgick med all tydlighet under alla samtal var att alla betraktar Sverige som ett föregångsland, ett land där urfolks rättigheter respekteras fullt ut och samerna garanteras skydd för utövande av sina traditionella näringar. Denna bild har med all sannolikhet fått stöd av representanter för det offentliga Sverige i olika sammanhang. Förvåningen var således stor när det stod klart att så inte var fallet.

Just nu har Greenpeace en internationell informationskampanj som belyser hur samiska rättigheter på många sätt negligeras i Sverige. Kampanjen belyser effekterna av skogsbruket i den boreala zonen, en av frågorna som lyfts är bland hur skogsbruket påverkar renens betesland.

Vintern är den kritiska perioden för renen. Vinterbetet utgörs till 40–70 % av lavbete, främst renlavar. Tillgången på vinterbete påverkar renarnas överlevnadsmöjligheter och begränsar ofta en renhjords storlek. Möjligheterna att nyttja sina betesland flexibelt är ytterst begränsade och all mark som finns behövs.

Skogen är en avgörande resurs för renen och en förutsättning för att renskötsel kan kunna bedrivas på ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt. Dagens skogsbruk är avgörande för kommande generationers möjlighet att bedriva renskötsel. Det ligger således ett stort ansvar hos det svenska storskogsbruket.  Vid SSR:s årliga ordförandekonferens riktade landets samebyar ett krav till skogsbruket, att de skulle sluta plantera Contorta i renbetesland och att befintliga bestånd avvecklas. Någons respons från skogsbolagen har inte kommit till dags dato.

Jag hoppas att den kampanj som nu pågår bidrar till att synliggöra vad som pågår i Sverige och vilka effekter det får inte bara för renskötseln utan även för den biologiska mångfalden.

Samerna är Sveriges och Europas enda urfolk, och rennäringen är en av de viktigaste stöttepelarna för den samiska kulturen. Sverige har genom sina internationella åtaganden en skyldighet att verka för att den traditionella näringen ej blir omintetgjord. Vi vill förvalta vårt kulturarv och med stolthet lämna över en bärkraftig renskötsel till våra barn. För att lyckas med detta krävs att flera aktörer tar sitt ansvar, bland annat regeringen och storskogsbolagen.

Först då kan vi säga att Sverige är ett föregångsland.

Jenny

”Samer lever bara på bidrag, på skattebetalarnas bekostnad”

Hösten är här, en färgsprakande årstid, där naturen verkar vilja visa upp sig från sin allra bästa sida innan mörkrets och vinterns intåg. Hösten är också en tid av förberedelse inför årets slakt och flytt till vinterlanden. Det är också nu slöjdarna får sitt material som kommer från renen, t.ex. horn, skinn och bällingar Ja, på många sätt är hösten fantastisk med sin rikedom.

Men, hösten innebär också att oron, ångesten och stressen kryper närmare. Hur kommer vintern att bli? Kommer betet att återigen att bli låst? Kommer antalet rovdjur vara så stort att områden inte går att nyttja och att renar dör? Frågorna och funderingarna är många, samtidigt som denna stress och oro skall hanteras måste renskötarna också bemöta många människors åsikter i samhället, i media och på sociala medier.

Hösten är också påståendenas/åsikternas tid, framförallt på sociala medier, i kommentatorsfält och liknande. Det verkar som om det finns ett uppdämt behov att ventilera sina åsikter varvat med påståenden hos många. Har de senaste dagarna gått igenom ett antal olika organisationers FB sidor, och kan krasst konstatera att det är högsäsong för påståenden av allehanda slag. Nedan listas några av de mest frekventa:

– Rennäringen ska bort, det är enbart löjligt att dessa pajasar kallar sig naturfolk när de skjuter allt som rör sig i skog å mark.

– För varje riven ren får de enorma summor från EU, de missköter och har oftast för stora horder som de inte ens kan sköta.

– Samerna har veto på 52 % av Sveriges norra yta

– Renägare ljuger

– Samer lever bara på bidrag, på skattebetalarnas bekostnad

– Samerna är inget naturfolk, jag menar kolla bara på alla skotrar helikoptrar och motorcyklar.

De som listats ovan är de som kan kategoriserats som mest ”snälla”, men som jag skulle vilja påstå är de som är mest farliga. Varför? , därför att dessa kommentarer sprids från tråd till tråd och riskerar till slut att bli en sanning i allmänhetens ögon. Det är dags att varje organisation, företag som på något sätt vill påskina trovärdighet i sitt arbete tar ansvar över vad som skrivs i deras kanaler. Vikten av yttrandefrihet och åsiktsfrihet ska vi värna. MEN gränsen är hårfin när detta övergår till något helt annat, i en juridisk kontext förtal, kränkning, hatbrott mm. Den gränsen är passerad för länge sedan. Det är också allas vårt ansvar att när möjlighet ges, bemöta och belysa hur korkade alla dessa påståenden är. Avslutningsvis vill jag lyfta fram ett påstående som cirkulerat en del och som synliggör okunskapen och dumheten ;

Renskötarna får skylla sig själva om renarna svälter på vintern, dom har ju själva huggit ned alla träd

Jenny

När blev den en mänsklig rättighet att köra skoter?

Vårens hårda debatt om skoterförbud i fjällområden har fått mig att fundera på flera saker. Landets samebyar kan ansöka om tillfälliga skoterförbud hos kommunerna som är den som fattar beslut om förbud eller inte. Samebyarnas ansökningar grundar sig på att renen under våren inte skall störas och stressas i allt för stor utsträckning eftersom kalvningsperioden står för dörren. I de ärenden där jag bistått, och även andra jag tagit del av framgår att skoterförbud begränsar möjligheten för allmänheten att uppleva rekreation, fritidsfiske och naturupplevelsen. När jag läst dessa inlagor framstår det som att fjällen stängts av för all framtid för allt och alla, vilket naturligtvis inte är sant. Det är möjligheterna att använda skoter som begränsas under en viss period, något som tydligen är att likställa med att ingen får vistas i fjällvärlden enligt många.

För mig är det otroligt märkligt och svårförståeligt att det ens ska behöva bli en prövning eller debatt i dessa frågor. Våren är en känslig tid inte bara för renen utan för allt djurliv och den känsliga fjällmiljön, och det är vår skyldighet att ta hänsyn och visa respekt för djuren och naturen under denna tid. Debatten om att renskötarna bara vill ha fjällen för sig själva och bara hittar på att renar är i området är för mig ett riktigt lågvattenmärke och fullständigt obegripligt.

Att köra skoter är inte en mänsklig rättighet utan är snarare att betrakta som en hobby eller fritidsintresse precis som fotboll, skidor, jakt eller något annat. Jag vet att detta säkerligen kan uppfattas som provocerande men fritidsintressen är något som vi har förmånen i Sverige att kunna ägna oss åt, även om långt ifrån alla har de ekonomiska förutsättningarna att ägna sig just åt skoteråkning. När vi utövar våra fritidsintressen får det inte medföra att skador uppstår för andra, i frågan om förbudsområden handlar det just om det. Den ökade skotertrafiken innebär onödigt lidande för djuren, ekonomiska förluster för renskötaren och inskränker samebyarna rätt att bruka markerna. Här har alla kommuner ett ansvar att ge renen det skydd som behövs att stå upp för de värden som skyddas och lyfta fram andra möjligheter för rekreation, naturupplevelse och fiske. För nog vore det märkligt om alla dessa värden stod och föll en period på våren?

Sist men inte minst fjällvärlden är inte stängd utan det finna alla möjligheter att uppleva den, fast utan skoter.

Jenny

Vad kostar en sån där sameby?

Under den senaste veckan är vi många som följt sameradions serie om vardagsrasism. Vi har fått ta del av människors historier, hur de på olika sätt drabbats av rasism i sin vardag. Och det är nog ingen underdrift att säga att de som kommit fram är nog bara toppen av ett isberg. Många beslutsfattare, politiker och myndigheter har lyft att frågan om rasism måste tas på allvar och arbete med att en förändring måste ske. Det är nog riktigt det dom säger, icke desto mindre är samma personer högst delaktiga i att rasismen mot samer har normaliserats. Förmodligen är de inte själva medvetna om det, strukturell diskriminering och rasism syns nämligen inte och är betydligt svårare att påvisa att det sker.

Statens agerande över tid har satt sina spår både inom myndigheter, hos tjänstemän och politiker och påverkar fortfarande.

I mitt arbete möter jag många olika aktörer i olika sammanhang. Vid ett möte frågade ett bolag inför ett tillståndsärende vad en sån där sameby kostade, de tjänstemän från en statlig myndighet som var med gjorde ingenting för att markera mot bolaget uppenbara arrogans och okunskap utan skrattade bara bort det. Ett annat exempel är ett sms mellan två statliga tjänstemän som jag fått ta del av där det framgår att den ena tjänstemannen måste kolla samebyn så dom inte hittar på en det ena än det andra.  Dessa händelser är inte enskilda utan jag skulle kunna lista betydligt fler.

Så när politiker, beslutsfattare och myndigheter säger att frågan är viktig och vi måste alla arbeta tillsammans och organisera oss vill jag säga. Börja med att förändra er egen värdegrund och sopa framför eget hus.

Jenny

Tror du det går att påverka?

Under den här tiden på året får jag många telefonsamtal från våra medlemmar. Många av dom som ringer är frustrerade, trötta och uppgivna. Det oförutsägbara vädret, rovdjuren, exploateringar och skogsbrukets effekter blir så oerhört påtagliga under höst/vinter. Lägg sen till den långa period av mörkertid som vi just nu befinner oss i. Jag är full av beundran av hur de som arbetar med renskötseln ändå tar sig an varje dag och kämpar för sin och kommande generations framtid, och mitt arbete är att stötta dom efter bästa förmåga.

Jenny på departementet Mina viktigaste insatser är inte att finnas till hands när det går bra, utan att ta vid när orken tryter. Att fortsätta driva frågorna framåt, vilket i sig inte alltid är så lätt i det byråkratiska samhälle vi lever i. Framförallt så tar det tid. Då gäller det att ha i bakhuvudet alla de steg som vi ändå tagit och att vi faktiskt mer och mer får gehör för våra rättigheter.

En reporter frågade mig en gång, tror du att det går att påverka och att det leder till förändring? För mig är svaret självklart ja. För alternativet att inte göra något eller att inte tro på oss själva finns inte. Det handlar helt enkelt om att ständigt hitta nya vägar framåt, för vägs ände finns inte.

Jag är så oerhört tacksam över mitt arbete, det är en ynnest att få arbete med och för våra medlemmar, och för varje telefonsamtal jag får blir viljan att förändra allt starkare. Eller kanske mer korrekt, hornen i pannan växer!!

Jag vill önska er alla en God Jul och ett Gott nytt år, nu går vi mot ljusare tider.

Jenny

Små steg leder också framåt

Jag är så oerhört glad, förhoppningsfull och laddad med ny energi. De senaste två veckorna har det kommit flera domar och beslut som lyfter och stärker renskötseln och de samiska rättigheterna, senast igår kom en dom från mark och miljödomstolen som inte ger tillstånd för etablering av en vindpark för att det skulle försvåra för renskötseln. Äntligen är det många som säger inklusive mig själv, för jag vet hur mycket arbete som ligger bakom. Inte bara i just det här målet utan alla steg som tagits innan av så många människor. Det som vi nu ser visar att även om det tar lång tid och vägen dit många gånger är krokig så kommer man fram, det gäller bara att vara uthållig. Och det måste ändå sägas, är det något som vi samer är bra på så är det att vara uthålliga, hade vi inte varit det då hade stora delar av vår kultur försvunnit för länge sedan. Jag hoppas att alla ni därute som trampar upp stigen, ser och känner att ni gör skillnad och gör det lättare för andra att följa stigen. Själv är jag så oerhört tacksam att få vara en del av detta och ibland också vara en av de som tar små steg framåt.

Sist men inte minst vill jag rikta en känga åt media som nästan helt undvikit att rapportera om att utredningen om grovt jaktbrott i Norrbotten lagts ned mot en av de misstänkta, ni ska skämmes!! Det vore intressant om media nu kunde rapportera om hur den tidigare misstänkte behandlades av både media och polis/åklagare men det kanske är att begära för mycket.
Jenny

Dom viktiga

marias_kalvI mitt arbete har jag förmånen att träffa många fantastiska människor som dagligen oförtrutet står upp för sig själv, sina rättigheter och för kommande generationer. Deras många gånger osynliga arbete är så otroligt viktigt inte bara för dom utan för alla oss som på olika sätt arbetar för renen, renskötseln och de samiska rättigheterna.

Det handlar inte bara om att ta strid i processer av alla de slag utan lika mycket om det dagliga arbetet med renen.

Vi möts ofta av ifrågasatta rättigheter, fördomar och okunskap. Att möta detta dagligen sätter spår men är nödvändigt på många sätt. Det finns många ute i Sápmi som varje dag står upp för de samiska rättigheterna. Som tar strid för de kvarvarande betesmarkerna för att de ska finnas kvar. De allra flesta av dessa får långt ifrån den uppmärksamhet och cred de borde få, de syns sällan i media, politiken eller för all del även hos oss. Jag vill ge alla dessa fantastiska kämpar min fulla respekt, ert arbete är avgörande för hur framtidens utformas. Sist men inte minst kanske vi alla ska påminna oss om nu och då att ge den där extra uppmärksamheten till de som verkligen förtjänar det. Jag tänker absolut försöka komma ihåg det i alla sammanhang.

Jenny

synas på ”fel” sätt

Den senaste tidens medierapportering kring påstådda jaktbrott, polisiära resurser såväl bristande som tillgängliga, bevakning av älgjägare mm döljer ett problem så är så oändlig mycket större än rubrikerna. Det strukturella osynliggörandet. Jag ser det dagligdags i mitt arbete, hos staten, myndigheter, politiker, media, exploatörer mm. Det vore förment av mig att påstå att alla är medvetna om att de upprätthåller denna struktur, men säkerligen finns det några som aktivt och medvetet bidrar till att ”rätt ordning” upprätthålls.

Att vara osynliggjord påverkar oss som människor i stor grad, syns vi inte finns vi inte. Osynliggörande av samiska frågor påverkar hela det samiska samhället utöver de enskilda som drabbas. Strukturellt diskriminering av oss har pågått under lång tid och har haft och har en stor påverkan på vårt dagliga liv, en känsla av maktlöshet och att ständigt arbeta ”mot” någon/något är vanligt. En konsekvens av att detta tillåts fortgå är naturligtvis att våra frågor aldrig kommer högt på agendan trots ständig kritik från internationella övervakningsorgan och att vårt omgivande samhälle allt för ofta betraktar oss som gnälliga istället för att se de bakomliggande orsakerna.

Tänk om media kunde rapportera kring detta istället för att rapportera om borttappade älgplomber.
Jenny

Ilska, frustration och maktlöshet

Under förra veckan blev vi alla vara sig vi ville eller inte exponerade för medias rapportering kring anhållande av ett antal personer misstänkta för jaktbrott. Polisens resurser vid insatsen fick många att reagera, framförallt mot bakgrund av att det många gånger är stort sätt omöjligt att få poliser att komma till platser där misstänkta brott begåtts i Norrlands inland. Hopplösheten hos många av våra medlemmar är påtaglig, under förra året anmäldes flera fall av ”tjuvskjutna” renar och djurplågeri, dessa anmälningar har inte lett någonstans. Många frågar sig, var fanns polisen då? En rättmätig fråga, och en kan fundera om det är så att statens vilt är mer värt än privatägda renar när det kommer till resurser och intresse.

Medias bevakning av händelsen bör också ifrågasättas, framförallt de som tydligt valde att beskriva de misstänkta i text. Det framgick med all tydlighet vilka personerna var, framförallt av en. I det här fallet finns inget som helst allmänintresse av att röja personernas identitet, vilket media ibland brukar framhålla. Snarare borde media valt att inte göra en personbeskrivning för att skydda anhöriga, familj och nära vänner och naturligtvis även de misstänkta. Media har här ett stort ansvar för de människor som drabbas av deras rapportering.

Det verkar vara väldigt lätt att glömma att de personer som nu gripits inte är dömda , och jag hoppas att alla som på något sätt redan ”dömt” dessa personer på förhand är lika snabba att backa om det visar sig att de frias.

Nu ska jag kanalisera ilskan till konstruktivt arbete, hur det nu ska gå till

Jenny

Inloggning